En rotlös värld.

Att leta efter sina rötter. Gå tillbaka till det skrivna ordet.
Precis.
Människans ursprung finns i böckerna.
Ja.
Inte här.

Intet nytt att komma med.

I en tid som vår där vi gömmer oss i ett hav av konsumtion, reality-serier, ytlighet, smartphones, fåfänga, köksrenovering, lyckan över nya skor etc., där dessa såkallade livsförnödheter så lätt kryper in i vår själ, förgiftar våra resonemang och vårt beteende känns det mer akut och viktigare än någonsin att slå sig ner i en skön fåtölj och studera sig själv. Istället för att springa efter allt som vi lockas att behöva för att må bra - för att egentligen bara åtnjuta ett ögonblick av tillfredsställelse - ta ett djupt andetag. Det mest spännande som finns här i världen är ändå du själv. Vem är jag? Hur fungerar jag egentligen? Vad vill jag? Ja, den ungerske författaren Sándor Márai menar att din största uppgift här i livet är att studera din karaktär. Till att börja med. Jag tänker att när du sedan är tillräckligt stabil i din karaktär, stabil som människa kort och gott, ja då kan du ge dig i kast med att studera din omgivning.

Om människans karaktär

Karaktären är utan tvivel det mest intressanta fenomen som kännetecknar människan. Ingenting är så spännande, överraskande eller oförutsägbart som den process under vilken människor avslöjar sina karaktäristiska egenskaper. Ingen, varken det vackraste landskap, de mest sällsamma naturfenomen eller de mest skiftande variationerna hos vår flora och fauna kan jämföras med människans karaktär. När vi, medan vi utforskar världen kommer till männsikans karaktär, överraskas vi av insikten att vår riktiga uppgift i livet består precis i att studera denna. Alla våra tidigare erfarenheter har endast bidragit till att berika våra kunskaper om världen. Vår själ, däremot, kan endast genom att skaffa sig kunskap om människans karaktär bli rikare. För detta är den mest omdelebara erfarenheten, ja, karaktären är människan själv.
    Och eftersom karaktären är människan själv är det lönlöst att dölja den; lika lite som man kan osynliggöra sin kropp under någon trollhuva kan man dölja sin karaktär. Lösskägg och maskeraddräkt kan när som helst falla av, och då skymtar sanningen fram. Det räcker med en enda rörelse, ett enda ord, en enda sak vi gör för att vår verkliga natur ska bli blottad: maskeraden är alltid tillfällig. Mötet med de verkliga och sanna egenskaperna hos en människans karaktär är den största upplevelsen vi någonsin kan få.

Kapitel 4, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943)

Människans karaktär är en roman i sig. Som kan ha många olika kapitel och jag tror inte man skall sträva efter att skriva de i ordning. Men se till att få ut dem. Ut ur själen, ur kroppen, ur huvudet. Förstå vem du är. Medan jag lär mig att djupdyka i mig själv så ser jag (tack och lov att jag kommer till insikt emellanåt...!) att det inte finns några nya sanningar att komma med. Bara min egen. Måste bara plocka ut det som finns. För att fylla ut romanen. Under tiden skall jag inte försöka komma med något nytt - ööh, varför försöka göra anspråk på något när allt grundläggande ändå redan har sagts? - Det är bara formen som ändras. Lite nya ord ibland. Men människan är densamma. Och eftersom människan är en vandrare måste du gå vidare varje dag, sa Sándor Márai.