Helvetet Halland

Hallänningen inom mig småler när jag på DN läser Är Halland ett helvete?
Kastas tillbaka till tonåren. Småstadsklaustrofobi. Medelklasshåla med jantelagskomplex. Ja. Vad som är Falkenberg och vad som är jag. Utåtverkan. Inåtverkan. Vad som härstammar från vårt runtomkring och vad som härstammar från vårt inuti. För övrigt citeras bara män i artikeln.

Parkbänkslycka

Under de japanska körsbrästräden i full blom.
Allergin kommer angripa mig tidigare i år.
Picknickande familjer i gräset. Det är egentligen förbjudet.
Fram till 15 april måste gräset vintervila.
Och duvorna kuttrar och vill älska in våren.
Usch.
Fransk vår som en svensk sommar.
Men utan jordgubbar.
Vardagsrum flyttas ut mellan överfulla papperskorgar.
Ny giv hos det kortspelande paret.
Små barn som heter Blanche och Céleste.
Vit och Babars fru.
Föräldrar jagar barnen så att de inte skall smita.
Men vi är ju i en park. Med stängsel.

Vårpissandet

Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:

Den manliga kisskulturen.

Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.

Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.

Vår i luften blir piss på marken.

Toulouse

Frankrike är skadat.
Landet har skakats.
Toulouse och Montauban blir Frankrikes Oslo.
Men vem kastade egentligen första stenen?
Solen skiner.
Presidentkampanjen tar en ny vändning.
Sarkozy skrämmer små skolbarn med en tyst minut och ett ogenomtänkt tal.
Marine Le Pen tar tillfället i akt.
Kopplar samman terrorism, islam, terrorism, invandring.
Den vanliga gamla soppan.
Men Hollande toppar opinionsundersökningarna.
Och Mélenchon med sitt vänsterfölje petar ner Le Pen på fjärde plats.
Kanske att samhället kan förändras.

Aldrig

Kontentan av tillvaron är att aldrig sluta läsa. Aldrig sluta tänka. Aldrig sluta fundera. Aldrig sluta filosofera. Aldrig sluta reflektera. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Så ibland tittar jag på Top Model Sverige. Eller varje vecka såklart. Och äter en köpt pizza. Inte varje vecka. Men kanske varannan. Och känner att ibland är livet allt enkelt.

Postolycka

Jag var glad över att ha budat hem ett par sandaler, ett par kängor och ett par stövlar. Lyckan av att ha fattat Ebay-taktiken. Ett par för alla årstider. Från USA, Storbritannien och Tyskland. Snygga skor skulle levereras till mig. Jag väntade. Så kom stövlarna. Tack tyska posten. För små i skaftet. Kängorna har försvunnit. Damen på postkontoret sa tyvärr. Sandalerna har jag reklamerat. För de hade ett spårningsnummer. Men. Kanske är det så att jag snart kommer se mina kängor och sandaler på de franska brevbärarna.

Fransk cykelkoloni

Jag cyklar. Oftast mot grönt ljus. Men det händer att jag trampar vidare när det är rött. När ingen är där. Och idag sa en yngling på scooter BRAVO till mig för att jag stannade vid rödljuset. Som om. Det skulle vara något att få beröm för. Va?
Enligt statistiken skulle jag nog ha fått böter.
Flera gånger.
90€.
Tur för mig att polisen mest är upptagen med att stoppa ynglingar på scooter. Eller ynglingar i bil. Ynglingar som inte är lika vita som fransoser är. För att upprätthålla den koloniala ordningen. Och för att leverera siffror till Sarkozy och Guéant. Inrikesministern sa vid ett tillfälle att alla civilisationer inte är värda lika mycket. Bara så vi vet.

Yoga mig istället för droga mig

Så mycket lättare att leta efter sig själv när det är fint väder. Man ser plötsligt så mycket längre. Utan att vilja stoppa huvudet fullt med dun. Ljuset ger balans. Yoga-läraren säger det. Sant. Hjärnan klarnar efter vinterdvalan. I vilken kroppen gick så långsamt men samtidigt sprang så att tiden skulle försvinna. Men man måste leva sig igenom saker och ting. Psykologen säger att det tar tid.

Bra saker med våren

Att känna att Céline Dions skrålsång faktiskt värmer mitt hjärta i mataffären.
Att hänga bort frottémorgonrocken och svepa in mig i siden från Indonesien.
Att förundras över den positiva energin som flödar in över stan.
Att svettas i vinterjackan och inte frysa i vårkappan.
Att inte bli arg över att hundar bajsar på gatan.
Att veta att dagen blir ännu längre imorgon.
Att höra bestickskrammel från gården.
Att sitta med bara fötter i parken.
Att livet inte tar slut klockan sex.
Att återigen tycka om mig själv.
Att uppskatta cyklande poliser.
Att se att människor ler.
Att dricka kallt vitt vin.
Att få sol i ansiktet. 

Ja det ska ni veta. Det är verkligen mycket som är bra med våren.

Vårfunderingar

Våren är här.

Solen skiner. Sedan några dagar. Lovely lovely.
Humöret mår genast bättre. Sömnluckor öppnas, fylls, stängs.
Den så kallade vårtröttheten. Efter den självklara vintertröttheten.
Min utsikt över en parkering. Där människor står i kö för att få matpåse.
Nu slipper de frysa i kön i alla fall. Olja, ris, mjöl. Kanske några grönsaker. Och blöjor.
Just det, det är Ungerns nationaldag. Hoppas landet mår bättre snart.
Eva Jolys presidentkandidatur betvivlas. Plötsligt. Eller igen.
Disneyland är Europas största turistattraktion.
En bomullstuss i mitt armveck. Blodprov. Årlig kontroll. Duktigt.
Och tiotusentals familjer riskerar att bli utslängda på gatan. För nu är våren här.
Och de har inte kunnat betala hyran på ett tag.

Våren alltså.

Koncentrationsknark eller internationella kvinnodagen, välj själv.

Har ingen ro i kropp och knopp för att skriva så utförligt som jag skulle vilja då jag har tusen deadlines att hålla och jag måste prioritera arbetsuppgifterna som ger mig lön. Koncentrationsförmågan ligger avdankad någonstans i mitt exiltillstånd. Den här bloggen är inte riktigt vad jag hade tänkt att den skulle bli. Ännu. Så för tillfället får det bli svepande överblickar av Frankrike och små jämförelser med Sverige utan att jag hinner och orkar gräva djupare.

Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.

Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".

Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.

Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.

Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.

Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.

Och jag som fortfarande trodde på Legovärlden

Alltså nej!!! Vad är det som händer? Jag läser Legomuren mellan pojkar och flickor  på DN och tror inte mina ögon.

Lego har listat ut att kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur. För det är nämligen vad pastellförorten Heartlake city erbjuder sina invånare – den ”envisa” Olivia, den ”tankspridda” Emma, ”ledarämnet” Stephanie, den ”teat­raliska” Andrea och den ”jordnära” Mia. Ja, de nämnda egenskaperna ingår i det narrativ som Lego anser att flickorna ska följa i sina rollekar med de små figurerna.

Vi befinner oss i Lego Friends värld, en ny serie utvecklad för flickor. En hel del pengar och forskning har lagts på denna satsning då Lego har velat locka tillbaka flickorna som målgrupp.

1982 versus 2012

– Våra undersökningar visar att flickor vill ha realistiska figurer att leka med, och responsen från målgruppen har varit övervägande positiv, säger John Andersson som vårdade varumärket Coca-Cola innan han avancerade till Lego Sverige AB.

Och så har man skapat den verklighet som passar in i vad Lego vill och vad som säkert blir enklast för dem. Det är så märkligt att det fungerar så här. Istället för att underhålla sitt varumärke där kreativitet och konstruktion står i fokus, tämligen sällsynt faktor i en leksaksvärld där digitalt styrda lekar tar över barns (och vuxnas) fantasi, så väljer de att frånsäga sitt sociala ansvar som en leksakstillverkare faktiskt har och "rättar" sig efter verkligheten.

Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.

Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.

Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

Det här med skottdagsfrieriet

Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.

Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.

Idag kan det se ut så här.

Finn fem fel.

Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.

Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.

Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.

Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."