31 december 2012

Det nya året.

Det nya året kommer att tala för sig själv.

Skriv 2013 på en papperslapp. Det är mycket viktigt att 1:an inte bara är ett rakt streck men väl med snedstrecket ner på vänster sida. Håll nu upp lappen bakvänd mot ljuset och läs.

Tack till okänd på FB för denna uppenbarelse.

Kärlek och erotik. Grunden för människan. Men det är nästan bara Erica Jong och Henry Miller som har förstått det än så länge. Kärlek och erotik bör såklart inte förstås som en dualism men som ett sammanhang. Ett sammanhang där kvinnor och män, män och män, kvinnor och kvinnor ingår. Och så vidare. Henry Miller dog 1980, samma år som jag föddes. Redan då ansåg han att det fanns föga hopp för människan. Miller menade att människan behövde födas på nytt.
Vi behöver en ny människoras, någon slags explosion, dynamit som spränger vår falska fromhet i luften. Kvinnorna kan tända den där dynamiten, men både män och kvinnor måste skapa om världen på nytt tillsammans. De kan bara skapa om den på ett sätt: genom att först skapa om sig själva. Frågan är: kommer de att vara ärliga nog för att göra det? Ärlighet har aldrig varit mer behövlig. Själva vår existens som art står på spel.
s. 310 i Henry Miller och jag av Erica Jong (1993).

Erica och Henry. Inspirerande själsfränder. Orden. Böckerna. Livet.

Nyårslöften (eller snarare livsmantra än nyårslöfte från låt oss säga 2010 eller 1980 vid önsketänkande):
inte censurera men acceptera (mig själv).
läsa mer.
älska (mig själv) mer.
skriva mer.
fortsätta söka.
bygga upp min bokfamilj.
inte glömma att var sak har sin tid.
 

GOTT NYTT ÅR!




25 december 2012

Bodil och böckerna.

Fick Så gör jag - Konsten att skriva av Bodil Malmsten i julklapp (i Ungern där jag befinner mig nu är det för övrigt inte tomten som delar ut klapparna utan Jesus smyger in under natten den 24 och lägger paket under granen som man får öppna på juldagsmorgonen...), och känner att jag fått en till bibel att inspireras av (andra biblar har jag skrivit om bland annat här, här och här).

I Bodils bok heter ett kapitel "De besläktade" där hon berättar om vikten av att konstruera sin bokfamilj. Kan liknas vid en massa personer i form av böcker  man är besläktad med för att man har dem i sin bokhylla...
Var och en har sin boksläkt, jag har min, du har din, dina favoritböcker genom livet, då och nu, och det är din bokfamilj. Sambandet, blodsbandet mellan böckerna i en bokfamilj vet bara läsaren. 

Jag har alltid tyckt det är spännande att titta i andra människors bokhyllor, man får en ganska så bra uppfattning om vem någon är genom att kolla litteraturtitlar och författare. För det är ju lite så, du är vad du läser. Även om det bara är ägaren själv som vet varför just den eller den boken står i hyllan.

I alla fall. Nu blir min första uppgift att sätta ihop och tänka igenom min egen bokfamilj för att se
...hur det skrivna hänger ihop, blodsbanden som förenar en tecknad serie med en klassiker, med en nyskriven bok, med [m]ig själv.
Att min bokfamilj är spräcklig känns genast mycket mer spännande. Bodil ingår såklart.

PS. Fin recension av boken finns till exempel att läsa här (Tidningen Kulturen).

20 december 2012

Välkomna världens undergång.

Det är ju många olika trossamfund som tror att världens undergång inträffar imorgon... I Paris pratar man ganska så mycket om det. Har blivit en grej liksom. Många barer spelar på det, det finns till och med en "Geek-bar" som heter just "Le dernier bar avant la fin du monde", alltså sista baren innan jordens undergång. Le Complot, ett ställe jag går till ibland bjuder i helgen in till "Le dernier bar après la fin du monde" med andra ord den sista baren efter jordens undergång. På radion rekommenderas det i skrivande stund att vidta försiktighetsåtgärder (på skoj men ändå). Och imorgon, när världens undergång skall inträffa, kommer radiostationen France Inter ägna hela dagens program åt "rädsla".

Häromdagen fick jag ett personligt brev i brevlådan som inte såg ut som räkning eller direktreklam. Mitt namn och min adress var handskriven på kuvertet. Fint och spännande tyckte jag. Inget frimärke. Någon som verkligen har ansträngt sig alltså och tagit sig ändå till min brevlåda! Men det vara tyvärr bara Jehovas vittnen som bekymrade sig... om världens undergång. De inbjuder till samtal i en lokal i mina kvarter. De lovar att inte ta betalt. Bara bekymra sig tillsammans. Vittnena förbereder en skrift där de samlar texter om den kommande undergången, hur vi kan förbereda oss och så vidare. Det känns ju tryggt.

Om några timmar flyger jag till Budapest. Skall bli spännande att se om de hanterar världens undergång där.

PS. Även om jag såklart inte tror på allt det här så kan jag inte låta bli att tänka att skönt att mitt flyg går idag och inte imorgon. Eller?
PPS. Läste precis på FB om hur Taco-folket är några av dem som oroar sig extremt mycket för undergången imorgon. Till dem kan man säga "Tac o hej!" Tack Rebecka för den.

18 december 2012

Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

17 december 2012

Den franska lekstugan bis.

Nu har herrarna Copé och Fillon slutligen kommit överens om att ett omval skall ske september 2013. De skall formalisera denna överenskommelse i l'Assemblé nationale (motsvarande riksdagen) ikväll. Efter sex stycken officiella möten har de äntligen lyckats enas. Så UMP-anhängarna får rösta igen.


4 december 2012

Den franska lekstugan.

Medan Sverigedemokraterna stiger i opinionsundersökningarna råder det fortfarande kaos i UMP (det franska högerpartiet Union pour un mouvement populaire) som ännu inte lyckats välja ny ordförande. Historien är väldigt lång och påminner mest om två osäkra maktlystna spolingar i en dålig nyversion av Machiavellis Fursten. Jag har inte lyckats förstå alla turer men i stora drag gick det till så här:

För några veckor sedan röstade partimedlemmarna mellan Jean-François Copé och François Fillon. (Notera att båda heter François även om det är egentligen inte är så viktigt. Frankrikes president heter ju också François. Vanligt namn bland män i en viss grupp liksom). I alla fall. Copé utsåg och deklarerade sig själv som vinnare innan rösträkningen var offentliggjord. Copé utsågs sedan officiellt som vinnare, dock med väldigt liten marginal på knappt hundra röster. Det gick rykten om att rösträkningen var tvivelaktig med tanke på att Copé på något sätt styrde den eftersom många av hans anhängare satt i kommissionen som räknade röster. Fillon ville inte erkänna sig besegrad. Lämpligt nog visade det sig att man hade "glömt" att räkna röster i tre av DOM-TOM-departementen. Där Fillon är mer populär.

Men ack, Copé menar att det är för sent nu. Så återigen proklamerar han sig som ordförande. Och än en gång protesterar Fillon. Men Copé säger att "nej, nu är det så här det är". Fillon begär omröstning. Copé vägrar. Fillon börjar fila på en ny avvikande grupp inom UMP. Som ser dagen och får namnet RUMP. Ja, det är sant (R:et står för rassemblement, vilket betyder folksamling/återförening). Copé tycker det är "skandalöst". (Och som ny parlamentarisk grupp får de lite pengar att röra sig med. Statliga pengar). De politiska stofilerna på högerkanten försöker gå in och  hjälpa till. Inget händer. Pappa Sarkzoy har hittills hållt sig utanför men kliver nu in på scenen och pratar med var och en.

Copé och Fillon kommer slutligen överrens om att föreslå en omröstning bland partianhängarna. En omröstning om huruvida de skall organisera en ny omröstning bland partimedlemmarna för ordförandeposten!! Copé kräver då att Fillon skall avsluta sin RUMP-grupp. Fillon å andra sidan kräver att Copé avsäger sig ordförande-titeln och låter en samlad trupp leda UMP framtill omvalet planerat i början av 2013.

Men nej, det skulle vara för enkelt.

Varken Copé eller Fillon släpper på sina nuvarande positioner. Så nu är situationen blockerad. Och RUMP-gruppen fortsätter att fila idéer medan Copé går runt och låtsas vara ordförande. Kanske ända fram till 2014 då UMP håller nyval (enligt deras interna stadga). Vive la République som man säger. Demokrati i all ära.

Jag ska försöka skriva om något intressant nästa gång istället.

Fram till dess kan ni ju roa er med den här labyrinten från tidningen Rue89:

Why not liksom. Om man inte har något bättre för sig.

3 december 2012

Att variera eller prokrastinera.

Det är inte alltid lätt att variera uppgifterna på ett kontor. Sitta vid en skärm. Skriva mail. Prata i telefon. Reglera kontorsstolen med jämna mellanrum. Hämta en kaffe. Sitta i möte. Titta ut över parkeringen. Diskutera med kollegor. Gå på toaletten. Ibland vilja springa runt i korridorerna. Dricka en flaska vatten. Sitta vid en skärm. Läsa något. Surfa för att leta upp en viktig information. Slösurfa. Trycka i sig en chokladbit. Och så vidare.

Om rytmen i ditt liv.
Variera ständigt och jämt regelbundenheterna i ditt liv. Medvetet och uppmärksamt bör du växla emellan arbete och vila, nöd och överflöd, nykterhet och rus, och även mellan bekymmer och glädje. Medvetet bör du lämna det dukade bordet när du mest njuter av överflödet, och medvetet bör du ta itu med bekymren och uppgifterna med vilkas hjälp du växer. Inte i någon situation får du vara högfärdig. För ursprunget till allt, den gudomliga tanken, anden som styr världen tål inget självsäkert välbehag, övermodig förnöjsamhet eller någon dåsig och lat tillfredställelse. Förändras och förändra hela tiden, slut dig till någon och offra något, ge alltid tillbaka något när du själv fått något, ge alltid vidare det du har fått, antingen på det ena eller andra sättet... Bara lev inte "tryggt". Vänta på stormen och eldsvådan istället. Och bli inte förvånad och jämra dig inte när stormen och eldsvådan kommer. Säg då lugnt: "Här är den". Och då ska du släcka och försvara dig.
Kapitel 31, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943).
Han säger det igen. Det där som jag alltid har tänkt. Bara lev inte "tryggt". Förändras och förändra hela tiden. Ja men precis! Fasta inte i rutiner bara för att det är bekvämt. Men ack så lätt. Se till att göra vad du mår bra av. Ja men precis! Dock tror jag att människan är en väldigt bekväm varelse och oftare prokrastinerar än varierar. Lätt för Márai att uppmana till variation, på hans tid var varken globaliseringen, datorn eller Internet uppfunna... Idag har ju var och varannan människa fastnat framför en skärm och vi matas mer eller mindre med samma information och trender.

Nåväl.

Vandringsvägen går lite långsamt nu. Snigelfart. Och det är väl just det som är bra. Så att jag hinner tänka efter hur jag ska variera mig. Stort behov av rutiner men ännu större behov av att få olika stimulanser. Vill gå till höger och vänster samtidigt för att få perspektiv. Fysiologiskt sätt rent omöjligt (alltså jag tar nästan tillbaka det, i en del yogaövningar strävar man just efter att låta kroppen sträckas upp och ner och höger och vänster samtidigt hehe...). Och samtidigt innerst inne veta att det inte går att pressa fram något.

Jag tänker att jag aldrig får sluta vandra den där vägen som ofta är lång och snirklig. En väg som inte går igenom datorn. Ut i friska luften!

Variation med en dos prokrastination.

Så att jag sen är beredd att ta emot stormen och eldsvådan.

30 november 2012

Carla Bruni och feminismen.

För många år sedan brukade jag lyssna på Carla Brunis album "Quelqu'un qui m'a dit". Behaglig trallvänlig gitarr och sång framförd lite nonchalant men ändå med ett djup på ett tilldragande typiskt franskt vis.

Men så började hon träffa Nicolas Sarkozy och min beundran för Carla sjönk. Jag undrade vad denna till synes intressanta kvinna ville få ut av att gifta sig med Sarkozy. Jag slutade i alla fall att lyssna på hennes musik (inte någon jättestor förlust i slutändan i vilket fall...). Under tiden som Frankrikes "första dam" såg jag henne dyka upp lite här och där, men alltid i rollen som presidentens hustru. Hon såg aldrig speciellt bekväm ut och tydligen lär hon ha varit väldigt lättad över att Sarkozy inte blev omvald. För nu skulle hon kunna ägna sig åt sin karriär igen. Och det kan man ju förstå att hon vill göra.

Så nu plötsligt börjar hon synas lite överallt igen. I och på de glassiga modemagasinen. Som Carla. Som sångerska. Som modell. Som skådespelerska. Normalt, för hennes nya skiva släpps den 3 december. Ja ja, det är så det funkar. Hon pryder senaste Vogues omslag med titeln "Carla Bruni: special guest star" (fransmän gillar att svänga sig med engelska, så vänligen obeservera att det läses med fransk accent). I intervjun får vi veta vad det var hon föll för hos Sarkozy (tack men nej tack), att hon älskar förförande män (jaså!), att hon på sin nya skiva på italienska sjunger om "Douce France"... (nämen!). Hon ger sig även in i den politiska debatten, deklarerar att hon är för homosexuella äktenskap (som nu är under stor debatt i Frankrike) eftersom hon inte ser något "instabilt eller perverst" i samkönade familjer (hennes make däremot gör det). Allt detta passerar utan någon större reaktion.

Vad som blossar upp är hennes uttalande om att man idag inte längre behöver vara feminist.
I min generation behöver man inte längre vara feminist. Pionnärer har öppnat upp dörrarna.
Twittosfären reagerar starkt på detta uttalande och Carla får en hashtag till sin ära #ChèreCarlaBruni, där tweetsen flödar om varför feminismen fortfarande behövs. Till exempel : för att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män (en skillnad på 27%), för att flera yrken är reserverade för män eller för kvinnor (kvinnor kör inte lastbil och män förlöser inte bebisar), för att kvinnor inte tas på allvar i sina yrken (politikern Laurence Rossignol får frågan vems assistent hon är), för att våldtäkt fortfarande är tabu (så många flickor/kvinnor som inte blir trodda när de gör en polisanmälan), för att reklam fortfarande är sexistisk (se till exempel babykläder hos Petit Bateau), för att kvinnor fortfarande utför större delen av hushållsysslor och så vidare... Min favorit kommer från författaren och sexologen Jocelyne Robert som menar att så länge #ChèreCarlaBruni behöver förklara vad feminism är behövs feminism...

Carla Bruni blev uppringd av tidningen Elle för att reagera på alla Tweets. Hon förstår till fullo att hennes uttalande lät chockerande och försvarar sig med att det inte kom till sin rätt i intervjun. Vad hon menade var att hon personligen aldrig har känt att hon har behövt vara aktiv feminist. Och när Elle säger att vara feminist är att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor, att kunna vara självständig, att vara fri, att ta egna beslut, är hon inte då innerst inne feminist? Carla Bruni tänker efter en stund och säger
Jag antar att jag är feminist om det är att hävda sin frihet. Men jag är inte det om det betyder att vara aktivt engagerad i den kamp som en del för ännu idag. Jag beundrar deras mod men jag har valt att engagera mig på annat håll.
Ja. Det gäller att välja sina strider. Det har hon ju faktiskt rätt i Carla (att vara gift med Sarko är kanske en i sig... men det vet jag ju faktiskt ingenting om så jag ska inte försöka antyda något). Men vi vet att vi kan räkna med Carla Bruni som feminist i alla fall.

24 november 2012

Bättre sent än aldrig.

Jag har skrivit en artikel för tidningen SocialPolitik om mitt arbete... Den publicerades i septembernumret och det har inte blivit av att jag har lagt upp den här ännu. Men nu så!

Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel.
Det är torsdag förmiddag. Milarépa och hans klasskamrater, som går i nian på skolan Madame de Sévigné i Gagny, diskuterar i små grupper var de olika kreolska språken härstammar ifrån. Projektet ingår i satsningen Culture et Art au Collège (CAC), ett initiativ av Conseil général (kan liknas de svenska landstingen) i Seine-Saint-Denis, ett av Paris förortsområden. Precis som namnet antyder handlar det om att värna om kultur och konst på högstadieskolorna. Satsningen startades för tre år sedan med ambitionen att kultur skall vara tillgängligt för alla högstadieelever i departementet. Inom ramen för CAC medverkar varje år tiotusentals elever i olika kulturella och pedagogiska projekt. 
– Jag vill förmedla en passion och ett intresse, få eleverna att förstå att kunskap ger frihet. Om jag lyckas med det är jag nöjd, säger Nicola Lampitelli, forskare i lingvistik.
En av aktörerna inom CAC är F93, ett kulturcenter i Montreuil i Seine-Saint-Denis, vars uppdrag är att bygga broar mellan människor, vetenskap och innovativ teknik. Den generella framåtandan styrs av viljan att underlätta ett utbyte och skapa en dialog mellan forskningsvärlden och medborgare.
Sedan starten 1982 har skolelever stått i centrum för aktiviteterna med målet att initiera ungdomar till vad som händer inom vetenskap och forskning genom pedagogiska och kulturella aktiviteter. Marc Boissonnade, direktör för centret, betonar att F93s ambition är just att ge ungdomar smak för de frågor som forskare intresserar sig för.
– Vi strävar efter att låta det som händer i forskningsvärlden få en naturlig plats i klassrummet.
Nicola Lampitelli poängterar att det är intressant att jobba med en publik som befinner sig utanför den akademiska världen: 
– Det är stimulerande att få prata om mitt ämnesområde utanför universitet och till en publik som inte är vuxen. Kanske att mina kunskaper kan bidra till deras utbildning. 
Det handlar till stor del om att skapa ett annat rum för lärande. Célia Vidal, Fatima Mechmeche, Laura Yacoub och Bérangère Langer håller alla med om att Babel, där de försöker ta reda på hur våra olika språk har uppkommit, ger en allmänbildning som motiverar till att lära sig på ett nytt sätt.
– Det är väldigt annorlunda mot våra vanliga lektioner, vi är mer aktiva när vi jobbar med projektet, förklarar Fatima.
– Ja det är roligt för det blir ett avbrott i den vanliga undervisningen, tilllägger Bérangère.
I sann Bourdieu-anda finns det i Frankrike en överhängande idé om kultur som en nödvändighet för att skapa en social identitet hos medborgarna. Kulturarvet är en kär fråga för fransmännen.
För att förstå rådande kulturkonsensus får vi gå tillbaka till 1950-talet, då politikern och författaren André Malraux tilldelades ministerposten på det nyskapade kulturministeriet och gjorde kulturarvet till en statlig angelägenhet. Hans syn på konstens roll och plats i samhället banade väg för en demokratisering av kulturen där museer, film, litteratur och konst blev naturliga element i landets identitet. Det skulle dock dröja ända till 1990-talet innan detta förhållande genom olika reformer fick gensvar i skolpolitikens agenda. I Seine-Saint-Denis uttrycks idag detta politiska engagemang genom att skapa en plattform mellan skolan som institution och olika kulturella aktörer (föreningar, strukturer, konstnärer, artister), där eleverna står i centrum. F93 intresserade sig ursprungligen mest för naturvetenskapliga ämnen men har idag även aktiviteter inom samhälle och humaniora. I årets upplaga av CAC är såväl konsthistoriker, geografer och antropologer som fysiker, kemister och game designers integrerade i olika projekt. Runt sextio olika projekt med varierande teman organiseras varje år av tre projektledare. Noemí Rámila Díaz också hon forskare i lingvistik, vill visa den mänskliga sidan av forskningen:
– Jag vill bryta med den snäva stereotypa bilden av en forskare som inte rör sig utanför den akademiska världen.
Projekten låter elever och forskare tänka tillsammans men ger också både eleverna och forskarna tillfälle att komma i kontakt med en värld de oftast inte känner till och inte kommer i kontakt med. Noemí Rámila Díaz, ser sin medverkan som ett tillfälle att visa eleverna alla möjligheter som finns.
– Om jag har lyckats komma in i den akademiska världen, varför skulle inte de kunna?
Ludovic Freyburger, veterinär och forskare i immunologi, menar att projektet i första hand är givande på det mänskliga planet.
– Vanligtvis har jag att göra med en viss typ av studenter, oftast högre vit medelklass. Att jobba med det här projektet ger mig tillfälle att möta en annan verklighet.
Varje projekt har en projektledare och pågår under cirka 40 timmar sammanlagt från september till juni. Ramarna är givna: forskare och elever tar avstamp i en problematik eller en serie frågor och söker svaren i arbete tillsammans i klassrummet. Men varje klass går också på minst två studiebesök
– på museer, laboratorier, utställningar, besök hos myndigheter eller stadsvandringar. Många gånger är det inom ramen av CAC som elever går på museum eller åker in till Paris för första gången.
– Det är mer avslappnat i klassen så vi ställer fler frågor när vi jobbar med projektet. Eftersom alla vågar fråga så blir det genast frigörande, säger Elodie de Oliveira daSilva, som går i sjätte klass på Paul Painlevé-skolan i Sevran. 
Hon och hennes klasskamrater medverkar i projektet Animalia där de tillsammans med Ludovic Freyburger undersöker djurens värld och människans relation till den.
– Pedagogiskt sett strävar jag mot att de arbetar och lär sig saker utan att de är medvetna om det! förklarar Ludovic Freyburger. Projektet är parallellt med mitt yrke som veterinär, men jag använder mig inte direkt av min forskning i arbetet med eleverna. Däremot är det väldigt givande för mig som lärare.
Den franska skolan är till stor del baserad på katederundervisning där klassen ses som ett kollektiv med stor vikt på att lära ut intelligent rationalitet i stället för att främja individuella känslor och personliga uttryck. F93-projektet avviker från den klassiska skolplanen eftersom eleverna har en aktiv roll och fokus ligger på vad som sker under arbetets gång tillsammans med forskaren, inte nödvändigtvis resultatet.
– Ludovic ställer bra frågor till oss, han gör så att vi är aktiva hela tiden, säger Yassin Charif. – Han förklarar allting väldigt bra och tydligt, tillägger Adam Saouli. Det är roligt att arbeta tillsammans.
Eleverna betonar hur projektet bidrar till att skapa ett andrum för dem som grupp både på ett personligt plan men också läromässigt.
– Vi får lära oss allt som har med veterinäryrket att göra, bevis på att Ludovics metoder fungerar, säger Elodie. – Ja, vi får lära oss namn på djur och raser. Inom projektet jobbar vi kollektivt, det är roligt, tycker Meriem Belkedah.
Just den här klassen har fått göra två dagars studiebesök på en veterinärskola i Bourgogne.
Det blir många oväntade möten och positiva upplevelser som kan tyckas självklara:
– Luften är så ren! Det är konstigt att se djur som man inte kan se i staden. Idag har vi sett får och imorgon ska vi åka till en bondgård med mjölkkor, säger Cynthia Nardin. 
Yassin Ozyurt berättar att han aldrig varit så här nära djur tidigare medan Adam uppskattar att få lära sig om livet på landet och om hur en gård fungerar.
– Det roligaste hittills var när vi fick mata fåren! 
Yassin C tror att projektet kan hjälpa dem att välja yrkesinriktning. 
– Många i klassen vill bli veterinärer, tillägger Yassin O.
Eleverna är också väldigt positiva till att få jobba med någon utifrån som är ”specialist”. Forskarnas kunskapsområde utgör grunden i varje projektet, varje forskare är fri att ta sig an problematiken så den integreras i dennes specifika kompetens och kunskap. För Wilfried Serisier, forskare i geopolitik, har arbetet i klassen en direkt koppling till hans forskning. I sin avhandling studerar han de administrativa förändringarna i Seine-Saint-Denis och hur departementet förhåller sig till Paris. Tillsammans med eleverna undersöker Wilfried relationerna mellan Paris och dess förorter och vad som händer längs ringleden runt Paris.
– Jag använder min forskning för att prata med eleverna om deras territorium. Jag försöker ge dem en annan syn på sina erfarenheter. Samtidigt blir elevernas tankar en ny ingång i min forskning och jag tvingas att ta en del av deras frågor ett steg längre.
En misslyckad bostadspolitik, nedläggning av industrier och hög arbetslöshet är klassiska bakgrundsfaktorer till segregation och andra sociala orättvisor i stadsdelen. Den ofta negativa mediebilden är något som fransmännen ser som självklar, och den fortsätter att stigmatisera invånarna. Detta avspeglas såklart i skolan. Bland eleverna i Seine-Saint-Denis har 57 procent utländska föräldrar jämfört med 18 procent i Frankrike som helhet. De kulturpedagogiska aktiviteterna står högt på den politiska dagordningen som i ett led i att ge alla elever en chans att lyckas.
– Jag kommer i direktkontakt med elever som bor i Seine-Saint-Denis. Första gången ritade de till exempel en ”tankekarta” över sin livssituation. Alla drog gränser mellan de olika bostadskvarteren, inte mellan de olika städerna. Även om det inte var en vetenskaplig upptäckt var det nyttigt och intressant att se, berättar Wilfried Serisier.
Och om det ibland är svårt att förenkla och popularisera sin egen forskning så att den blir tillgänglig för eleverna, så handlar det till lika stor del om att ge dem en aktiv roll och lyckas fånga deras intresse.
– Jag vill skapa en möjlighet till dialog. Det är fundamentalt att beröra eleverna. Min personlighet är viktig för att det skall fungera, inte nödvändigtvis min vetenskapliga metod, påpekar Nicola Lampitelli.
Om Yassin och Elodie och deras klasskamrater blir veterinärer eller om Fatima och Milarépa och de andra i niondeklassen blir språkvetare i framtiden återstår att se, men i slutändan är det inte det som är intressant. Vikten ligger snarare i att skapa en dialog mellan två världar som sällan möts och där
utbytet är ömsesidigt. Erfarenheterna är positiva för både forskare och elever. Och på ett mänskligt plan äger många möten rum.

5 november 2012

En favorit

Insomnia is a glamorous term for 'thoughts you forgot to have in the day.' 
Alain de Botton
Icke att förglömma de nätter hjärnan surrar och fullmånen lyser.
 

25 september 2012

24 september 2012

Intet nytt att komma med.

I en tid som vår där vi gömmer oss i ett hav av konsumtion, reality-serier, ytlighet, smartphones, fåfänga, köksrenovering, lyckan över nya skor etc., där dessa såkallade livsförnödheter så lätt kryper in i vår själ, förgiftar våra resonemang och vårt beteende känns det mer akut och viktigare än någonsin att slå sig ner i en skön fåtölj och studera sig själv. Istället för att springa efter allt som vi lockas att behöva för att må bra - för att egentligen bara åtnjuta ett ögonblick av tillfredsställelse - ta ett djupt andetag. Det mest spännande som finns här i världen är ändå du själv. Vem är jag? Hur fungerar jag egentligen? Vad vill jag? Ja, den ungerske författaren Sándor Márai menar att din största uppgift här i livet är att studera din karaktär. Till att börja med. Jag tänker att när du sedan är tillräckligt stabil i din karaktär, stabil som människa kort och gott, ja då kan du ge dig i kast med att studera din omgivning.

Om människans karaktär
Karaktären är utan tvivel det mest intressanta fenomen som kännetecknar människan. Ingenting är så spännande, överraskande eller oförutsägbart som den process under vilken människor avslöjar sina karaktäristiska egenskaper. Ingen, varken det vackraste landskap, de mest sällsamma naturfenomen eller de mest skiftande variationerna hos vår flora och fauna kan jämföras med människans karaktär. När vi, medan vi utforskar världen kommer till männsikans karaktär, överraskas vi av insikten att vår riktiga uppgift i livet består precis i att studera denna. Alla våra tidigare erfarenheter har endast bidragit till att berika våra kunskaper om världen. Vår själ, däremot, kan endast genom att skaffa sig kunskap om människans karaktär bli rikare. För detta är den mest omdelebara erfarenheten, ja, karaktären är människan själv.
    Och eftersom karaktären är människan själv är det lönlöst att dölja den; lika lite som man kan osynliggöra sin kropp under någon trollhuva kan man dölja sin karaktär. Lösskägg och maskeraddräkt kan när som helst falla av, och då skymtar sanningen fram. Det räcker med en enda rörelse, ett enda ord, en enda sak vi gör för att vår verkliga natur ska bli blottad: maskeraden är alltid tillfällig. Mötet med de verkliga och sanna egenskaperna hos en människans karaktär är den största upplevelsen vi någonsin kan få.
Kapitel 4, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943)

Människans karaktär är en roman i sig. Som kan ha många olika kapitel och jag tror inte man skall sträva efter att skriva de i ordning. Men se till att få ut dem. Ut ur själen, ur kroppen, ur huvudet. Förstå vem du är. Medan jag lär mig att djupdyka i mig själv så ser jag (tack och lov att jag kommer till insikt emellanåt...!) att det inte finns några nya sanningar att komma med. Bara min egen. Måste bara plocka ut det som finns. För att fylla ut romanen. Under tiden skall jag inte försöka komma med något nytt - ööh, varför försöka göra anspråk på något när allt grundläggande ändå redan har sagts? - Det är bara formen som ändras. Lite nya ord ibland. Men människan är densamma. Och eftersom människan är en vandrare måste du gå vidare varje dag, sa Sándor Márai.

23 augusti 2012

När Paris är tomt / Paris est un paradis

En gång om året töms Paris på sina invånare.

La semaine du 15 août.

Det är en märklig känsla om än väldigt behaglig.

Le sentiment agréable d'une ville vide.

Plötsligt är det bara du och duvorna. Som aldrig tar semester.

Pas de parisiens mais que des pigéons. Qui ne s'arrêtent jamais.

Men som säkert saknar att få äta jordnötter på uteserveringarna.

Mais qui cherchent les terrasses et les cacahuètes.

Att promenera gator upp och ner utan att stöta på en levande själ.

Rues, boulevards, avenues, places, squares dans une nouvelle lumière.

Uppleva staden på ett nytt sätt.

Paris et le désert français.

Bara utifrån mig själv.

Vivre la ville en compagnie de moi-même.

Merci à Cedric Canezza som fångar atmosfären. Lyckas inte bädda in videon men titta här pour visualiser la vidéo. Och njut (comme la publicité IKEA).

13 juni 2012

Egotripp.

je! me! moi! jag! mig!

moi moi moi moi moi moi moi moi moi
jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag
je je je je je je je je je je je je je je je je je je
seule. själv. prête. redo. point final. slutpunkt. inga kommatecken. plus de parenthèse. no more virgule. stängda dörrar les portes fermées que moi à l'intérieur bara jag innanför.

12 juni 2012

Höga känslor låga trösklar

Den som letar finner. Mycket intressant artikelserie på SvD om högkänslighet (LÄS!!). Vilket gjorde att jag trillade in på en blogg tillägnad karaktärsdraget "Highly Sensitive Person":
"En person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än andra personer. Det är inget de aktivt kan välja eller välja bort, det är ett biologiskt karaktärsdrag /.../. Känslan av att vara annorlunda, stort behov av egen tid för att återhämta sig från social interaktion eller mycket medvetna om undertexter eller dolda signaler. Det finns /.../ ingen anledning att skryta om deras förmågor för det är egenskaper som blir till tillgång endast då man lärt sig att hantera och skydda dem väl. Många högkänsliga är t ex bra problemlösare och mycket kreativa /.../ [men också] en person med stort behov av egen tid och som vet saker utan att de berättats för en."
Skönt att upptäcka nya ord att identifiera sig med ibland... och samtidigt känna att jag börjar besitta nödvändiga verktyg för att hantera mig själv.

11 juni 2012

Jävla väder.

Det är tråkigt med regn. Bara ok då och då.
Men. Inte.Varenda. Jävla. Dag.
Sommar sommar sommar var är du.
Samtidigt, nej, inte låta vädret påverka modet. Men tänk om solen kunde bestämma sig för att lysa upp lite. Breda ut alla sina strålar på himmeln. In i mig. Upp och ner. 
Och inte bara gråa toner. Med vita stänk. Av moln.

Fi fan!

9 juni 2012

Den nya presidenten.

Någon på Twitter sa att när hon lyssnar på radio och man pratar om Frankrikes president, så ser hon fortfarande Sarkozy framför sig. Jag med. Måste påminna mig varje gång att nej, det är ju Hollande nu. Det är faktiskt sant. Och pustar ut. Snacka om att ha blivit hjärntvättad under Sarko-eran. Han syntes överallt och försökte göra allting samtidigt. Hollande däremot känns än så länge ganska så "normal" precis så som han har marknadsfört sig. Avslappnad men rigorös. Har infört maxlön för chefer inom statliga företag. Ger skolbarn kindpussar. Lovar fortfarande fler lärarposter till hösten. Imorgon är det första omgången i parlamentsvalet. Sen får vi se.

Det traditionella officiella presidentfotot, taget av Raymond Depardon, filmregissör som porträtterat Frankrike i film och på foto. Sarkozy valde att bli fotograferad av Philippe Warrin, känd för att ha fotograferat reality-serien Loft Story (variant av Big Brother) medan Chirac ville posera framför Bettina Rheims, känd för sina nakenbilder. Varför inte liksom.

5 juni 2012

Polis polis potatisgris.

Polishistorier.

Kul när de cyklar på sina blå polismountainbikes i gäng till exempel. Pedalar några varv runt place Gambetta. Och behöver rätta till batongen varje gång de stannar vid rödljus. Eller när de jagar någon iförda rollerblades. Fint också när de eskorterar Paris rally på blades. Kan även dra på smilbanden när de tuffar omkring på sina minimopeder. Försöker jaga. Intressant när de spanar trafikförbrytare vid Porte de Bagnolet. Jag fattar inte att bilisterna aldrig kommer ihåg att de alltid står där för kontroll. Men det roligaste är när de ser ut som en dirigent i vägkorsningar och visselpipan låter som en ostämd flöjt.

Jag skulle bra gärna vilja veta hur de får lära sig att ta sig an trafikuppgiften.

31 maj 2012

Tiden står (inte) stilla

Kan tyvärr inte bädda in videon här men klicka här och kliv in i Malin Pettersson Öbergs videoporträtt av dagens Paris som tar avstamp i en guidebok från 1950-talet. Videon talar för sig själv...


Finns att se på Svenska institutet den 10 juni, konstnären själv är där för samtal klockan 18.

20 maj 2012

Söndagspaning

Regn regn regn och regn. Solglimtar.
Så gick jag ut. Promenerar bakom en haltande lång yngling med blåtiror, kanske efter en intensiv lördagkväll. Stilfull gång med en nyinköpt flaska vin från Nicolas i en påse fängslar. Han har inte gett upp. Så köper jag min knippe koriander. Kan inte låta bli att handla en bunt stjälkselleri som bara kostar 1 euro. En mormor väljer omsorgsfullt sin poulet rôti. Den tokiga kvinnan på bänken beundrar min "blombukett". Ny eftersläntrare i kostym på rue Orfila. Han verkar ha gett upp.


19 maj 2012

Drömsekvenser

Penser pour mieux rêver

Ungefär tänka för att drömma bättre

Människans hela existens får plats i de orden. Drömmar tar oss framåt. Men för att förverkliga drömmar så behövs planering och organisation. För det krävs tankeverksamhet. Och då hjälper det att drömma. Drömmar som i sin tur tvingar oss att tänka.

Tout est dit dans ces mots. Notre existence trouve toute sa place dedans. Les rêves nous faire avancer. Mais pour réaliser les rêves il faut s'organiser. Pour cela il faut penser. De rêver nous aide alors. Rêves qui nous forcent à penser.

Penser/rêver : pour entrer dans le trouble de la réalité intérieure, dans la déraison du monde, voir ce qu’il en est de nous.

Orden kommer för övrigt från titeln på de internationella romandagarna som går av stapeln i Lyon efter pingsthelgen.

18 maj 2012

Lite vanlig jävla sexism och politisk kuriosa.

Cannesfestivalen:
Män: 22 tävlande filmer
Kvinnor: Dekoration på röda mattan

Regeringen:
Män: 17 ministrar
Kvinnor: 17 ministrar.
För första gången i Frankrikes historia är regeringen statistiskt sett jämställd. Men det är klart en man som är premiärminister (vars namn (Ayrault) för övrigt betyder penis (Aïro) i Mellanöstern).
Och så väljer president Hollande och premiärministern att ta ett "familjefoto" med bara de kvinnliga ministrarna. Varför göra en trofé av dem?

Annars, hatten av för de sänkta ministerlönerna. Sarkozy höjde dem från 9 900€ till 14 200€ per månad (och sin egen plussade han på med 6 000€ för en nettolön på 21 300 €) men nu blir det lite ordning igen.

6 maj 2012

Framtidstro

Frankrike har valt en NY PRESIDENT!!!
Hollande vann med 51,90% av folkets röster!!!!!!!
Han är därmed den femte republikens andra socialistpresident efter Mitterrand.
Men. Det är NU kampen börjar.
Det är NU förändringar kan ta form.
Och vi får se hur det går.
Om en månad är det parlamentsval.
Men det i alla fall blev glädjetårar ikväll.

Misär eller framtidstro

Röstlokalerna är öppna sedan klockan 8 i morse. Och klockan 20 ikväll har Frankrike en ny president. Kommer jag höra jubel eller gråt runtomkring mig?

Tårar föll ner för mina kinder den 22 april när det blev klart att Marine le Pen hade fått 17,9% av folkets röster. En stor besvikelse skar igenom hela kroppen och jag undrade hur det var möjligt. Över 6 miljoner fransmän hade valt att lägga sin röst på en kvinna som står för en högst nationalistisk politik där man gör skillnad på människor och människor, där man bedriver häxjakt mot muslimer, där man vill frånta kvinnor rätt till fri abort, där man vill ha tillbaka franc som valuta, där man vill stänga gränser och så vidare. Kort sagt, politiska värderingar som grundar sig i att svårigheter och problem alltid är någon annans fel.

Den 1 maj deklarerade hon att hon kommer att rösta blankt. För att inte rösta Nicolas Sarkozy som har gjort allt för att erövra nationella frontens väljare på sin sida. Och det gillar inte Madame Le Pen. Så uppmanar hon sina anhängare att följa sitt hjärta, utan att ge någon upppmaning till hur de bör rösta. Svårt att veta vad det får för betydelse i slutresultatet. Om de som har missnöjesröstat Le Pen har gjort det för att visa sin besvikelse på Sarkozy så kan det nog bli många blanka röster i dagens omgång. Men samtidigt så kan de också välja att rösta Sarkozy eftersom de verkligen inte vill se François Hollande som president. Men så finns det faktiskt de som kommer att lägga sin röst på Hollande för att verkligen sticka en kniv i Sarkozy. Eller för att Hollande har försökt att vinna över dem på sin sida genom att tala om ett "enat Frankrike".

François Bayrou klargjorde härmodagen var han står. Personligen kommer denna centerpolitiker att rösta Hollande. Det är ett stort steg för centern som normalt sett för en högerinriktad politik. Ett historiskt skifte i den franska politiken. Det är också ett val som understryker Bayrous olust inför den nuvarande presidenten. För centerledaren kan inte skriva under Sarkozys bärsärkargång för att vinna över extremhögerns väljare. Så föll hans val på Hollande. Återigen, ett personligt sådant, utan att uppmana sina anhängare hur de bör rösta.

Om åtta timmar vet vi. Många olika rykten cirkulerar. Hollande leder i opinionsundersökningarna men ingenting är säkert. Ibland kommer det obehagliga överraskningar. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att mina tårar ikväll kommer att vara glada sådana. Att Frankrike har röstat på en politik som strävar efter att konstruera ett humant samhälle där finansspekulationer eller sociala orättvisor inte utgör kärnan.

29 april 2012

Resa i fantasin

Je veux montrer la porosité de la frontière entre l'imaginaire et le réel.

Orhan Pamuk

Visa hur gränsen mellan verklighet och fantasi är porös. Försedd med små luftfyllda håligheter. Att gränsen är spröd och bräcklig. Så blir litterära fantasier verklighet när Orhan Pamuk öppnar ett högst personligt museum i Istanbul. Oskuldens museum där fiktionens kärleksobjekt mellan Kemal och Füsün ställs ut i små vitrinskåp. Till exempel 4213 av den sistnämndas cigarettfimpar. Som Kemal omsorgsfullt har plockat upp en efter en för att känna Füsüns läppar och mun. Eller det borgerliga istanbulska livet där man åker på skidsemester eller går på restaurant och bio i Beyoglukvarteren. En resa i känslor och litteratur.

Jag läser bara om det i Le Monde. Men äter lite Turkish Delight. Låter herr Pamuks påhittade limonad Meltem sippra ner.

Så tittar jag på hur regnet och solen bråkar om varsin plats. Kanske att de enas i en regnbåge. Lyssnar på vinden. Känner ett svagt os av kattpiss i Bagnolet.

Invigning den 28 april. Jag var där en liten stund.


24 april 2012

En politisk saga

Det var en gång en liten flicka som hette Marine och en liten pojke som hette Nicolas. De kände inte varandra. Men de var nog ganska så lika varandra. Glada och harmlösa små sprättande barn. Sedan blev Marine kvinna och Nicolas blev man och de påbörjade båda en politisk karriär. På varsitt håll men ändå tillsammans.


©Robin King


Il y avait une fois une petite fille qui s'appela Marine et un petit garçon qui s'appela Nicolas. Ils ne se connurent pas. Mais ils se ressemblèrent sûrement. Des petits enfants joyeux et innocents. Puis Marine devint femme et Nicolas devint homme et les deux commencèrent une carrière politique. Chacun de son côté mais ensemble.

23 april 2012

Heja Hollande

Frankrike har röstat Hollande. 28,63%. Resultatet visar en stark önskan för politisk förändring. Sarkozy fick nöja sig med 27,08%. Folk är trötta på bling-bling presidenten. Men chockerande 18,01% har lagt sin röst på Le Pen. Det är det "osynliga" folket. Och de är många. Över sex miljoner människor. Sorgligt. Ilska över samhället. Besvikelse över Sarkozys lovord från 2007. Mélenchon kammade ihop 11,13%. Det är en bra siffra även om den inte slår Le Pen. En ny samlad vänster börjar hitta sin plats. Som tror på människor och inte på kapital. Joly lyckades dessvärre inte komma så långt med sina 2,28%. Frankrike är inte redo för en icke-fransk kvinna som tror på ekologi och hållbar utveckling.
Men det ska bli intressant att se hur de olika kandidaterna kommer att uppmana sina väljare att rösta i andra omgången. Le Pen kommer troligtvis råda till att avstå från att rösta överhuvudtaget. För att inte klappa Sarkozy på ryggen. Och då försvinner en stor andel röster som skulle kunna läggas på Sarkozy. Men de kan också läggas på Hollande som vill lossa Frankrike ur den onda spiralen. Var Bayrou står är det inget som vet ännu. Lite till höger, lite till vänster. Mélenchon och Joly stöttar Hollande. Mycket kan hända den 6 maj.

18 april 2012

Les maîtres du désordre

Oordningens mästare.

Den perfekta oordningen.

All ordning, även den gudomliga, är fundamentalt operfekt, begränsad och hotad av implosion.

Gå till musée du quai Branly (som för övrigt är Chiracs verk). Insup den fantastisk oordnade atmosfären som råder på bottenvåningen. Människan har alltid varit på gränsen till galenskap. Använt sig av yttre och inre demoner. Afrikansk voodo, indianska medecinmän, europeiska häxor. Och så vidare. Blandat med dagens nya former.

Konstant kontrast.

För att behålla en så kallad balans i universum.


17 april 2012

Att ta i hand.

Presidentkampanjen går långsamt.
Kandidaterna är ej förankrade i verkligheten.
Men om fem dagar gäller det.
Och så debatteras det huruvida körkortet skall regleras.
Känns som ett mycket väsentligt ämne
Gnistan är långt borta.
Sarkozy och Hollande slänger gammal ost på varandra.
De hade på varsitt håll 100 000 åhörare på sina möten i söndags.
Sarkozy skakade hand med folket. Det är lite hans grej bland folkmassor. Visa hur han är en med folket. Plötsligt tog han av sig sitt armbandsur värt 50.000 € som han fick i present 2007 från Carla Bruni. Ja, det var när han skulle skaka hand med två svarta män. Fint gjort av Frankrikes president. För övrigt vill Sarkozy bli kompis med de andra papporna i parken om han inte blir omvald.
Och i familjen Chirac kommer alla att rösta på Hollande.
Förutom Bernadette. Hon gillar Sarko.

27 mars 2012

Helvetet Halland

Hallänningen inom mig småler när jag på DN läser Är Halland ett helvete?
Kastas tillbaka till tonåren. Småstadsklaustrofobi. Medelklasshåla med jantelagskomplex. Ja. Vad som är Falkenberg och vad som är jag. Utåtverkan. Inåtverkan. Vad som härstammar från vårt runtomkring och vad som härstammar från vårt inuti. För övrigt citeras bara män i artikeln.


26 mars 2012

Parkbänkslycka

Under de japanska körsbrästräden i full blom.
Allergin kommer angripa mig tidigare i år.
Picknickande familjer i gräset. Det är egentligen förbjudet.
Fram till 15 april måste gräset vintervila.
Och duvorna kuttrar och vill älska in våren.
Usch.
Fransk vår som en svensk sommar.
Men utan jordgubbar.
Vardagsrum flyttas ut mellan överfulla papperskorgar.
Ny giv hos det kortspelande paret.
Små barn som heter Blanche och Céleste.
Vit och Babars fru.
Föräldrar jagar barnen så att de inte skall smita.
Men vi är ju i en park. Med stängsel.

Vårpissandet

Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:

Den manliga kisskulturen.

Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.

Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.

Vår i luften blir piss på marken.

23 mars 2012

Toulouse

Frankrike är skadat.
Landet har skakats.
Toulouse och Montauban blir Frankrikes Oslo.
Men vem kastade egentligen första stenen?
Solen skiner.
Presidentkampanjen tar en ny vändning.
Sarkozy skrämmer små skolbarn med en tyst minut och ett ogenomtänkt tal.
Marine Le Pen tar tillfället i akt.
Kopplar samman terrorism, islam, terrorism, invandring.
Den vanliga gamla soppan.
Men Hollande toppar opinionsundersökningarna.
Och Mélenchon med sitt vänsterfölje petar ner Le Pen på fjärde plats.
Kanske att samhället kan förändras.

22 mars 2012

Aldrig

Kontentan av tillvaron är att aldrig sluta läsa. Aldrig sluta tänka. Aldrig sluta fundera. Aldrig sluta filosofera. Aldrig sluta reflektera. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Så ibland tittar jag på Top Model Sverige. Eller varje vecka såklart. Och äter en köpt pizza. Inte varje vecka. Men kanske varannan. Och känner att ibland är livet allt enkelt.

19 mars 2012

Postolycka

Jag var glad över att ha budat hem ett par sandaler, ett par kängor och ett par stövlar. Lyckan av att ha fattat Ebay-taktiken. Ett par för alla årstider. Från USA, Storbritannien och Tyskland. Snygga skor skulle levereras till mig. Jag väntade. Så kom stövlarna. Tack tyska posten. För små i skaftet. Kängorna har försvunnit. Damen på postkontoret sa tyvärr. Sandalerna har jag reklamerat. För de hade ett spårningsnummer. Men. Kanske är det så att jag snart kommer se mina kängor och sandaler på de franska brevbärarna.

17 mars 2012

Fransk cykelkoloni

Jag cyklar. Oftast mot grönt ljus. Men det händer att jag trampar vidare när det är rött. När ingen är där. Och idag sa en yngling på scooter BRAVO till mig för att jag stannade vid rödljuset. Som om. Det skulle vara något att få beröm för. Va?
Enligt statistiken skulle jag nog ha fått böter.
Flera gånger.
90€.
Tur för mig att polisen mest är upptagen med att stoppa ynglingar på scooter. Eller ynglingar i bil. Ynglingar som inte är lika vita som fransoser är. För att upprätthålla den koloniala ordningen. Och för att leverera siffror till Sarkozy och Guéant. Inrikesministern sa vid ett tillfälle att alla civilisationer inte är värda lika mycket. Bara så vi vet.

Yoga mig istället för droga mig

Så mycket lättare att leta efter sig själv när det är fint väder. Man ser plötsligt så mycket längre. Utan att vilja stoppa huvudet fullt med dun. Ljuset ger balans. Yoga-läraren säger det. Sant. Hjärnan klarnar efter vinterdvalan. I vilken kroppen gick så långsamt men samtidigt sprang så att tiden skulle försvinna. Men man måste leva sig igenom saker och ting. Psykologen säger att det tar tid.

16 mars 2012

Bra saker med våren

Att känna att Céline Dions skrålsång faktiskt värmer mitt hjärta i mataffären.
Att hänga bort frottémorgonrocken och svepa in mig i siden från Indonesien.
Att förundras över den positiva energin som flödar in över stan.
Att svettas i vinterjackan och inte frysa i vårkappan.
Att inte bli arg över att hundar bajsar på gatan.
Att veta att dagen blir ännu längre imorgon.
Att höra bestickskrammel från gården.
Att sitta med bara fötter i parken.
Att livet inte tar slut klockan sex.
Att återigen tycka om mig själv.
Att uppskatta cyklande poliser.
Att se att människor ler.
Att dricka kallt vitt vin.
Att få sol i ansiktet. 

Ja det ska ni veta. Det är verkligen mycket som är bra med våren.

15 mars 2012

Vårfunderingar

Våren är här.

Solen skiner. Sedan några dagar. Lovely lovely.
Humöret mår genast bättre. Sömnluckor öppnas, fylls, stängs.
Den så kallade vårtröttheten. Efter den självklara vintertröttheten.
Min utsikt över en parkering. Där människor står i kö för att få matpåse.
Nu slipper de frysa i kön i alla fall. Olja, ris, mjöl. Kanske några grönsaker. Och blöjor.
Just det, det är Ungerns nationaldag. Hoppas landet mår bättre snart.
Eva Jolys presidentkandidatur betvivlas. Plötsligt. Eller igen.
Disneyland är Europas största turistattraktion.
En bomullstuss i mitt armveck. Blodprov. Årlig kontroll. Duktigt.
Och tiotusentals familjer riskerar att bli utslängda på gatan. För nu är våren här.
Och de har inte kunnat betala hyran på ett tag.

Våren alltså.

8 mars 2012

Koncentrationsknark eller internationella kvinnodagen, välj själv.

Har ingen ro i kropp och knopp för att skriva så utförligt som jag skulle vilja då jag har tusen deadlines att hålla och jag måste prioritera arbetsuppgifterna som ger mig lön. Koncentrationsförmågan ligger avdankad någonstans i mitt exiltillstånd. Den här bloggen är inte riktigt vad jag hade tänkt att den skulle bli. Ännu. Så för tillfället får det bli svepande överblickar av Frankrike och små jämförelser med Sverige utan att jag hinner och orkar gräva djupare.

Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.

Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".

Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.

Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.

Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.

Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.

6 mars 2012

Och jag som fortfarande trodde på Legovärlden

Alltså nej!!! Vad är det som händer? Jag läser Legomuren mellan pojkar och flickor  på DN och tror inte mina ögon.
Lego har listat ut att kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur. För det är nämligen vad pastellförorten Heartlake city erbjuder sina invånare – den ”envisa” Olivia, den ”tankspridda” Emma, ”ledarämnet” Stephanie, den ”teat­raliska” Andrea och den ”jordnära” Mia. Ja, de nämnda egenskaperna ingår i det narrativ som Lego anser att flickorna ska följa i sina rollekar med de små figurerna.
Vi befinner oss i Lego Friends värld, en ny serie utvecklad för flickor. En hel del pengar och forskning har lagts på denna satsning då Lego har velat locka tillbaka flickorna som målgrupp.

1982 versus 2012
– Våra undersökningar visar att flickor vill ha realistiska figurer att leka med, och responsen från målgruppen har varit övervägande positiv, säger John Andersson som vårdade varumärket Coca-Cola innan han avancerade till Lego Sverige AB.
Och så har man skapat den verklighet som passar in i vad Lego vill och vad som säkert blir enklast för dem. Det är så märkligt att det fungerar så här. Istället för att underhålla sitt varumärke där kreativitet och konstruktion står i fokus, tämligen sällsynt faktor i en leksaksvärld där digitalt styrda lekar tar över barns (och vuxnas) fantasi, så väljer de att frånsäga sitt sociala ansvar som en leksakstillverkare faktiskt har och "rättar" sig efter verkligheten.

Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.

Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.

1 mars 2012

Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

Det här med skottdagsfrieriet

Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.

Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.




Idag kan det se ut så här.



Finn fem fel.

Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.

Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.

Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.

Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."

28 februari 2012

Mera Audre

The master's tools will never dismantle the master's house.
Audre Lorde

Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.

Tänk nytt. Tänk längre.

I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.

I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.

Nya verktyg. Nya andetag.

Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.


26 februari 2012

Paris by night

Voj voj voj. Fick mig igår en släng av vuxendom när jag konfronterades med nattens ungdomar som tog Paris metro i anspråk. Förbarmade mig över att inte ha råd med taxi. Men var för långt hemifrån för den sortens lyx. Stod och lutade mig mot en ståplats bredvid min konstnär på linje 4 i riktning mot Porte de Clignancourt. Och började titta på kidsen. En spelevink i glasögon med flickvän klev på vid Saint-Germain-des-Près. Han höll kvällens rester av en smulpaj i ett fat och försökte truta i diverse passagerare.

-ÄT LITE SMULPAJ HÖRRNI!!

Det var till slut en annan yngling som nappade. Han sa att den var mycket god. Vid les Halles klev det på horder av kiddos. Helt plötsligt är det väldigt trångt och en smulpaj vandrar över huvudena. Chauffören (säger man chaufför?) kör jäkligt snabbt och det svajar en del i vagnarna. Ser i nästa ögonblick att tjejen framför mig lutar oroväckande huvudet nedåt. Omgiven av sina spanska landskamrater hoppar hon av på nästa station. Och lämnar efter sig en härlig pöl av kvällens intag. Mina skor. Konstnärens skor. Någons jacka bredvid. Vet inte vad hon hade ätit men tur nog något luktfritt. Inga kemiska substanser som ångade alltså. Bara en färgglad palett. Smulpajen och hans flickvän gick av någon station senare. Tror att pajen var slut. Vi förflyttade oss i vagnen för att slippa åka metro med fötterna i spya.

Vid Réamur-Sébastopol bytte vi till 3:an. Hittade en kran med vatten i jordens undergångar och kunde spola av fötterna. Det var väldigt befriande. Mindre folk på linje 3. Ingen spya. Mest trötta människor. Hoppade av vid Gambetta. Hemma. Och fast besluten att fortsätta åka metro så att jag inte blir en sådan där som tittar på världen genom ett taxi-fönster.

21 februari 2012

Au revoir Mademoiselle!

I min just nu ömma tillvaro (i all entusiasm trillade min cykel på mig när jag bar upp den för några trappsteg när jag snavade in mig i mina byxor som för övrigt aldrig har varit några favoriter och jag landade på knäna som nu smärtar ganska så högt) så sprider sig värme och hopp inom mig när jag läser att "Mademoiselle" det vill säga FRÖKEN och "Nom de jeune fille" det vill säga EFTERNAMN SOM UNG FLICKA (med andra ord ogift) och "Nom d'épouse" det vill säga EFTERNAMN SOM GIFT troligen kommer att strykas från det administrativa pappersträsket och därmed inte längre kommer att fortsätta träta gamla könsroller.

You go Frankrike!

Kampanjen började i höstas (DN skrev om det här) då kollektivet Osez le féminisme började lobba för att kategorin Mademoiselle var överflödig. Det räcker med Madame. Precis som män alltid är Monsieur.
 
Så varför redogöra för sin status som gift eller ogift när du skriver in dig på biblioteket? Varför är det viktigt att informera om ditt civilstånd när du skaffar ett poängkort i mataffären (som bara är konsumtionspropaganda ändå). Varför skall banken veta om du är gift eller ej? Och så vidare.

Jo, det är väl inte knepigare än så att de gamla patriarkala strukturerna lever kvar där kvinnan inte har ett eget liv utanför sitt äktenskap. Till exempel var det först på 70-talet kvinnor fick lova att öppna ett EGET och personligt bankkonto. Jeeeeesus.

Jag har ju i och för sig svårt för titlarna över huvudtaget, känns lite förlegat. Men men. Förändringarna sker låååååååångsamt i det konservativa Frankrike. Men jag är hellre Madame Mezey än Mademoiselle. För fan, jag är ju över 30 nu också. Ingen liten fröken. Gift eller ej, spela roll.

Visste ni förresten att otrohet är olagligt i Frankrike? Du kan inte bli straffad för det längre dock. Phew.

Rättelse : Ehm, det där med 70-talet, jag var lite för ivrig igår kväll. Det var faktiskt redan 1943 som kvinnor fick öppna ett bankkonto utan att behöva en tillåtelse från sin äkte make...  och 1965  förlorar de äkta männen sin veto över hustruns rätt att förvärvsarbeta. Till exempel.

20 februari 2012

Jag är en utvandrare

Läser på DN att fler svenskar utvandrar nu än på Karl-Oskars och Kristinas tid. De flesta tar sig till grannländerna och väldigt många emigrerar till okänt land. Jag finns säkerligen med i statistiken över utvandrare till Frankrike som hamnar på 11:e plats. I alla fall så hittar CSN och PPM mig. Total lycka.

Att vakna till populism

Jag har aldrig varit känd för mitt goda morgonhumör och imorse späddes det på av nyheterna. Solen sken in i mitt sovrum och det var i och för sig mycket behagligt men jag blev snabbt illamående.


Sarkozy har startat sin valkampanj en force. Hans vassa stämma från folkmötet i Marseille igår skar genom klockradion och plågade hela min kropp. Runt 10-12 000 entusiastiska människor lyssnade på honom när han deklarerade sig som "folkets kandidat" och som ska göra allt för att "skydda folket". Han faller tillbaka i sitt leitmotiv från förra presidentkampanjen: La France, aimez-la ou quittez-la (Älska Frankrike eller lämna Frankrike) men kampanjen går nu under La France forte (Det starka Frankrike). Denne ettrige lille man hyllar familjen och det heterosexuella äktenskapet som en stomme i den franska identiteten. I sann extremhöger-anda fortsätter han att koppla samman arbetslöshet och invandring. Han går till och med så långt att han vill införa folkomröstningar så att folket skall få uttrycka sig i dessa frågor.

Nästa obehagliga sekvens i mitt uppvaknande får jag när Marine Le Pen gormar om att allt kött som säljs i Parisregionen är halalslaktat. Detta är rent påhitt enligt de yrkesverksamma inom slaktarbranschen, som understryker att majoriteten av franskt kött inte är slaktat enligt religiösa riter som halal eller casher. Att hon drar igång den här debatten igen (för två år sedan opponerade hon mot sig införandet av halal på vissa av hamburgerkedjans Quick's restauranger) grundar sig säkerligen i hennes låga siffror i opinionsundersökningarna och Sarkozys flirtande med extremhögern. Hon måste ta sina idéer ett steg längre helt enkelt för att behålla sina väljare. Le Pen gör sig även lustig över Sarkozys tal från Marseille i en spontanimitation av Dalidas Parole Parole som refererar till tomma lovord.

Det hela är mycket obehagligt. Deras respektive idéer och syn på samhället framför allt. Men det är också väldigt sorgligt att se hur deras polariserande politik bygger större klyftor i ett land som redan lider av stora klasskillnader.

17 februari 2012

Klagosång

Lite meningslös klagosång efter min promenad i småduggande grått regn. Ledig fredag men efter alltför mycket rödvin och trevligt sällskap så går min hjärna och kropp på halvfart idag.

Under min långsamma promenad iförd joggingskor och svart kappa så gick jag förbi en grupp skolkids.  Jag blev ledsen av alla kids med blå tunga för att de konstant suger på en klubba som måste vara fullproppad med väldigt mycket färgämnen. Och allt socker de stoppar i sig. I torsdags följde jag med en skolklass på en utställning. Vi tog metron klockan 9 på morgonen. Alla stoppade i sig godis. De får nog diabetes snart.

15 februari 2012

Fransk kuriosa

Jag hyllar slösurfandet. Har trillat över mycket kuriosa idag. Till exempel att ordet homsexualitet myntades av ungersk-österrikaren Károly Mária Kertbeny i mitten av 1800-talet. Intressant med tanke på hur Ungern idag mest bedriver häxjakt mot homosexuella där premiärministern stoltserar med kristna moraliska värderingar som grund för den ungerska identiteten. Även om jag faktiskt blev glad när jag läste den här artikeln då jag kände att Le Monde försökte rätta till sina tidigare misstag då de, som de flesta andra utländska media, har tryckt ner Ungern och gottat sig i att ha en syndabock att slå på utan att en enda gång ens försöka förstå läget i Ungern genom att väga in sovjetkommunismen och post-kommunismen. Eller det Habsburgska väldet för den delen. Det vill säga många sekel och tilll med århundrade av förtryck.

Eller att det i den chica Parisförorten Suresnes finns en jämställdhetsansvarig på kommunhuset. Att hon har ett mycket svenskklingande namn gör det hela mer förståeligt. Jag inser hur långt Sverige har kommit när det gäller att föra en konkret jämställdhetspolitik. Franska samhället befinner sig ljusår ifrån rådande svensk konsensus. Men det blev i alla fall rabalder och protester gentemot filmen  Les Infidèles och dess affich men som då redan visades censurerad eller ändrad från de ursprungliga afficherna.


Igår möttes jag konstant av män som alla bar en blombukett. Den här kampanjen kanske kan få män att diska istället för att köpa blommor eftersom 80% av hushållsuppgifterna fortfarande utförs av kvinnor som också tar hand om barnen dubbelt så mycket som de franska männen och detta anses helt NORMALT.

Därför blev jag mäkta förvånad när jag läste om könsskillnader i hjärnan på DN Vetenskap. Jag trodde det var förlegat att betona skillnader mellan kvinnor och män. Men ok. Jag får lära mig att män har lättare för att bygga ihop en IKEA-möbel än kvinnor. Vilken tur att jag här i Frankrike inte behöver bekymra mig om det eftersom alla utgår från att jag kan sätta ihop de famösa IKEA-möblerna eftersom jag är svensk.

Ett stycke hormonpaket som är tabu

Denna fatala kvinnoattiralj. PMS. Pre-menstruella syndrom. Som vi vet väldigt lite om. Kan lätt avfärdas med "jaha, är du i den perioden". Precis som om det skulle underlätta mitt tillstånd. Jag sitter på mitt kontor och är extremt butter. Mina kollegor fattar inte att jag vill att min dörr skall vara stängd. Och jag vill bara skrika ut att JAG HAR PMS SÅ LÄMNA MIG IFRED. Men då kommer jag ju att skrämma dem. Och fy skäms på mig att bli så privat och redogöra för mina "kvinnliga" skamfläckar som heter hormoner. Och kanske att jag inte heller vill bli reducerad till ett hormonpaket. För om jag uttryckte mitt pms-tillstånd, utan att diskutera djupare med personen (läs manlig kollega) jag har mittemot mig, så skulle jag ju bara betona bilden av "kvinnan som okontrollerbar hormonhysterika". Så därför tjänar det ingenting till att säga något till någon som ändå bara skulle bli rädd över att en kvinna tog plats och informerade om hur hennes kropp fungerar. Inte idag i alla fall. Men PMS får inte vara ett tabu. Även om det är svårt på en arbetsplats att veta hur långt jag kan gå. Jag vet inte hur mycket mina manliga kollegor bryr sig faktiskt. Även om jag tror att vi inte kan nå någon slags jämställdhet över huvudtaget om män inte intresserar sig för hur kvinnor känner och tvärtom. Dialog för att kunna förstå varandra. Utopi..?