Alkoholens lagar

Tog en tur på det kära Systembolaget idag. Valde en bag-in-box med sydafrikanskt chenin blanc. Blev tillfrågad legitimation i kassan. Öh. Hallå jag är 31. Eller är det för att jag inte köper flaskvin. Visa leg är ett förlegat system för mig. Speciellt i förhållande till alkohol. Har alltid tyckt det varit dräpligt. (Men nej, jag förstår såklart också varför det finns en åldersgräns. Det är så vårt moderna samhälle ser ut. Åldersgränser för att skydda barnen från det farliga. Så att alla stackars ungdomar måste köpa smuggelsprit eller få vuxna att langa).

Nåväl, mitt pass hade jag råkat lägga av hemma. Mitt svenska körkort har den franska polismyndigheten arkiverat. Så ingen legitimation.

- Har du legitimation?
- Nej, jag har ju inte det...
- Hur gammal är du?
- Ja, jag är 31!
- Mhm, vad har du för personnummer?
- 800602

Kassörskan har ju redan dragit mitt vin och det känns mest som en rutinkontroll. Men nu när hon väl har bestämt sig för att kolla leg på så kan hon ju inte bara ge med sig tydligen. Det syns väl för fan att det var ett tag sedan jag fyllde 20!!! Jag pillar lite i min plånbok i hopp om att hitta något som kan styrka min ålder. Jag är mäkta irriterad över det inte ens går att köpa alkohol som jag behagar och tänker att inte en chans att jag går härifrån utan mitt vin. Kassörskan ser något med foto i min plånbok och vill se. Jag visar mitt franska försäkringskort där även mitt personnummer står. Hon tittar frågande på det gröna plastkortet och jag visar snällt men bestämt var mitt födelsedatum står. Jag får tillbaka mitt fantastiska kort.

- Ja, ok, jag tror att du är över 20.

Sen får jag betala. Men tack!

Jag är inte direkt "smickrad" över att jag ser ung ut om någon nu skulle tro det. Utan att ge mig in i en diskussion om Systembolagets plats i det svenska samhället så tycker jag det är urfånigt att behöva "bevisa" min rätt för att utföra ett inköp av en sällskapsdryck. Som jag måste planera väldigt väl. Ingen plats för spontanitet här inte. Jag känner mest för revolution varje gång jag kommer hem jag.

Att välja sina strider

I början av december...

15h28
Hej Anna. Jag hittade ditt telefonnummer igen. Hur har det gått för dig i Paris? / XX

Öh, vad vill han mig från ett brittisk telefonnummer? Det var ju ungefär hundra år sedan jag gav denna gifta fransman svensklektioner några månader en grå höst. Han var för mig en sådan där typisk affärsman i tråkig kostym som reste världen över med sitt jobb och ingick i kategorin "fru, två barn, rikemansförort och karriär". Vet ej i vilken ordning han rangordnade. Hursomhelst, intresserad som han var av andra kulturer läste han lite olika språk då och då och försökte sig på bland annat svenska och kinesiska.

Men ja ja, han kanske faktiskt helt plötsligt hittade mitt telefonnummer och bara vill säga hej tänkte jag och svarade artigt tillbaka.

16h16
Hej! Jag jobbar numera som projektledare på ett kulturcenter. Jag ser att du befinner dig i Storbritannien.

Eftersom vi framför allt hade haft en professionell kontakt så gav jag honom en liten uppdatering på min jobbsituation. Jag fortsatte att tänka att ja, egentligen bryr jag ju inte mig ett skvatt om honom men eftersom jag samtidigt har ett stört behov att hålla mig väl med de flesta människor och även får mig en klapp på axeln när någon intresserar sig för vad jag sysslar med så gav jag också honom lite uppmärksamhet och påpekade att han tagit sig över kanalen.

16h24
Woaw. Fast tjänst? Fortfarande i Paris? Ja, London för min del.

Öh, varför uttrycker han en sådan entusiasm för mitt jobb? Ja kanske att i dessa kristider så upplever han det som väldigt positivt att jag jobbar eller så var han bara mäkta förvånad över att jag har ett "riktigt" jobb.  Att jag hade pluggat sociologi och intresserade mig för unga kvinnors situation i samhället och hade (och har fortfarande...) ambitionen att kombinera det med ett arbete kunde han inte riktigt greppa så kanske hans "woaw" mest var ett förvånat sådant. Och så tänkte jag att varför ställer han frågor, är han verkligen så artig att han faktiskt vill veta all det där?

18h33
Jepp, först ett vikariat som sedan ledde till fast jobb. I Montreuil.

Men men jag informerar väl om läget om han nu vill det. Den feministiskt medvetna rösten inom mig sa, att nja, så länge du svarar så tolkar han det som att du är intresserad av honom. Men samtidigt så vill jag ju så gärna tro att män också kan vara annat än bara drivna av sina primitiva instinkter.  Och som sagt, min besatthet av att vara ämne för någons frågor fick mig att svara.

19h16
Om allt går bra så är det ju toppen. Trevlig helg/ XX

Ja, det var ju ett bra avslut på diskussionen tänkte jag!! Och gladdes över att han faktiskt inte hade haft några baktankar utan bara ville vara lite artig och trevlig på distans.

19h18
Trevlig helg till dig med!

Tänkte långt bak i huvudet att kanske jag uppmuntrar honom lite för mycket nu. Men jag ville ju inte vara sämre så jag önskade såklart en trevlig helg tillbaka.

21h04
Men när ska vi ses då?

Men vad fan, nu kom det ju i alla fall!!! Helt otroligt.

21h13

Men hallå!!!!!! Är det här på riktigt????
 
Ska jag behöva förklara för honom att en artig konversation på sms inte betyder att jag är intresserad av honom? Nä, det kan han få lista ut själv. Eller menar han bara att han vill att vi ska ses och dricka kaffe? För tänk om jag avvisar honom när han faktiskt bara tänkte på en artig träff? Min hjärna låste sig och jag längtade efter stöd av reflekterande vänner. Och varför gjorde jag en sådan stor grej av det här? Herregud, skit i det bara! Nej, för det är inte en enstaka händelse. Det är ett system.

Och även om jag för en kort stund kände mig reducerad till ett objekt för den heterosexuella mannens behov att få sin manlighet bekräftad, så valde jag till slut att ignorera. Jag orkade inte lägga någon energi alls på ett svar.

Suck. För det handlar väl mest om att välja sina strider. Och just den här sms-konversationen bestämde jag mig för att den inte var värd att anstränga sig för. Jag vet dock ännu inte var jag skall börja i ett land där mentaliteten inte har utvecklats sedan väldigt lång tid tillbaka och framsteg sker i väldigt sakta takt. Inte för intet man äter sniglar i det här landet.

Motivationsångest

Varför tillhör jag inte hellre de där personerna som är tillräckligt motiverade för att rensa hjärnan på afrikansk dans men istället är mycket mer lockad av att sitta hemma och slappa framför Mad Men?

En fördel med Paris

När vinbehovet sätter in kan man också beställa hem diverse drycker eller festsnacks så leverar Epinight på ett kick! Och det är helt lagligt såklart.

När kulturen är lång

Novemberkrisen har gått över i decemberlugn. Dagarna är korta. Men kulturen är lång. Och kulturens yttersta dryck intas i mängder. Jag får genast lite snabb ångest när jag ser att vinet nästan är slut. Det ösregnar ute och min budget tillåter ändå inget vininköp idag. Quoi faire??!! Är det det som kallas alkoholism? Mer sunt förnuft tror jag. Läste en kulturkrönika i DN och journalisten berättade om en teatertillställning där han hade avstått ett glas vin vid minglet eftersom "det är ändå mitt i veckan". Jag fnyser lätt åt det. Präktiga svenskar liksom. Så tråkigt att inte dricka ett glas vin när det bjuds. Lev lite för fan. Skönt att jag bor i Frankrike. Där kan man dricka champagne när man vill.

Slut på parentesen. Kulturen är lång.

I fredags var jag och lyssnade på en hyllning till Gertrud Stein i en bokhandel. Det började kl 19. Och då hade jag ju såklart inte ätit innan. Och så var jag trött efter en jobbvecka. Men jag ville ha lite Gertrud i mig. Och tänkte att det kanske varar en timma. Jag lyssnade och lyssnade. Efter 1h15 hade jag ingen lyssnarenergi kvar. Plus att jag hade en liten 9-årig kompis som väntade på mig bland barnböckerna. Min andra snygga kompis hade gått vid kl 21. Då var diskussionen fortfarande i full gång. Men hon för hungrig för att stanna. Blev de andra mätta av kulturen? Så jävla pretto liksom. Nä men på riktigt, lite tråkigt att jag behövde gå. Men ändå.

I lördags var jag på teater. Som varade i fyra timmar och trettio minuter!!!!! Men det visste jag ju inte när jag köpte biljetter. Min kära följeslagare upplyste mig precis innan vi skulle mötas upp. Jag suckade ganska så högljutt. Föreställningen var bra. Men inte tillräckligt bra. Vi gick i pausen. Två timmar räckte liksom. Jag såg mig själv hellre läsa boken som pjäsen utmynnade ifrån. Så jävla skönt att gå därifrån! Vi var inte de enda.

Så nu har jag lämnat kulturen i sticket två gånger på rad för att det var så långt. Jag ska kanske bara sitta hemma och pimpla vin nästa gång istället. Hur länge jag vill.