Mitt körkort och jag del 2

Ett aprikosfärgat kuvert låg i min brevlåda. Stämplat från polisen. En snirlig handstil hade skrivit ut min adress. Det känns avancerat att någon sitter och skriver för hand alla adresser. Men jag har äntligen fått min kallelse till att hämta ut mitt franska körkort. Brevet är daterat den 23 maj med ärendet "Echange de votre permis de conduire suédois contre un titre de ciruclation français".

Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.

Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.

Att fylla år

Jag har fyllt 31. Tråkiga udda siffror. Lite meningslös ålder. Det förväntas så mycket av dig. Och jag tillhör numera en ny åldersgrupp. Kanske kan bli spännande. Men det får bli ett annat inlägg. Nu till min födelsedag!

Min födelsedag inträffade i torsdags, följaktligen var jag ledig eftersom Jesus åkte till himlen. Jag blev redan lite firad kvällen innan under en middag då jag fick en överraskningsdessert med ett improviserat ljus i form av en tändsticka som förgyllde pajbiten.

Födelsedagsmorgon och telefonen väcker mig halv nio. Fy fan tänkte jag, vem ringer mig nu, det kan bara vara tråkiga nyheter. Men ack vad jag bedrog mig! Blomsterbud var på väg! Dock svor jag innerst inne över vem som bestämt att jag skulle få bud så tidigt. Men det är klart att det var värt att bli av med min Interflora-oskuld!!! Världens finaste blombukett pryder nu mitt hem. Danke sehr Mikaela!

Sen var hela dagen en lång dvala där jag befann i ett kvasikomatillstånd med dunderförkylning som plåster på min pollen/avgas/damm/pollen/vår-allergi. Var på Beaubourg för att se New Dehli-Paris-utställningen. Jag höll på att förgöras av luftkonditioneringen som framkallade konstanta nysattacker. Jag gjorde slut på tre paket näsdukar och kommer inte ihåg någonting av vad jag såg. Till Monoprix för att införskaffa nya mjuka snorpapper. Och så grät jag lite för att jag tyckte så synd om mig själv.

Sedan togs jag med till en indisk gastronomi-restaurang. Och jag försökte och jag försökte och jag försökte att hålla modet uppe. Ett glas champagne mellan snorutresningarna. Jag intog den godaste cheese-naanen mina smaklökar någonsin har upplevt. Emellanåt grät jag i dysterhet över att jag var så trött och dålig på att "feel the moment" och bara ville lägga mig rakt ner på den indiska mattan och få kroppen rensad från alla allergiframkallande molekyler. Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Men gråtstunden lättade på trycket och jag kunde helt plötsligt andas med ena min näsborre.

Min tappre man fortsatte att le uppmuntrande och sa att jag skulle uppskatta allting i efterhand. Jag trodde väldigt lite på honom.

Nästa anhalt var ett glasscafé. Kanske Paris bästa glass. Hemgjord glass sedan 40-talet. Jag är fantastisk glad över att få ha upptäcka denna lilla oas som ligger på jag-är-sugen-på-en-god-glass-så-jag-tar-cykeln avstånd. Jag hade slutat snyfta och åt och åt och åt.

Sen cyklade jag hem och la mig på soffan. Och efter ett par timmars vila fick min födelsedag nytt liv igen. Drink med kära syster yster på les Ours. Två trötta flickor och det blev ett snabbt glas. Men jag var egentligen inte redo för att gå hem. Då skulle min självömkan ha tagit över min födelsedag helt och hållet.

Hamnade på en uteservering i skymda kvarter där världens coolaste patronne serverade mig ljuvlig Bourgogne Aligoté och kallade mig "la petite".

Så där satt jag och var 31. 

Och det kändes bra.