Konsten att inte dela en parkbänk

Det har varit väldigt fint väder i påskhelgen. Mycket behaglig sommarvärme har svept in över Paris. Och påsken innebar en extra ledig dag och därmed lämnade många parisare staden för landet.

Men inte jag!

I lördags var jag psykiskt utmattad efter en intensiv men produktiv vecka på jobbet. Lång morgon, solen sken, kaffe i fönstret, jag måste gå ut det är så fint väder att det är en skam att inte gå ut och vädra nosen. Tog med mig en bok och planerade en stund i parken.

Hm, vilken park? Jag har några små gräsplättar att välja mellan i mitt kvarter...

Bestämde mig först för att köpa en glass! Men ve och fasa, var fan köper man kulglass i strut? En tur runt bagerierna men ack, antingen stängt eller ingen kulglass. Suck sa jag och gick till McDonalds. Och tänkte fy farao här står jag i ett kvalmigt pommefriteshav och köar för att köpa utblandat mjölkpulver (jag kan i och för sig få cravings för McDo och njuta av en platt hamburgare med trötta salladsblad och även av deras glassliknande produkter).

Framför mig stod två välspacklade och supersmala unga tjejer som beställde hamburgaremenyer. Jag vet inte vad som hände men jag mådde helt plötsligt dåligt av deras parfym och lösögonfransar blandat med "åh idag unnar jag mig två hamburgare". Jag gick ut.

Hittade en liten affär som sålde dyr strutglass. Köpte mig en Cornetto jordgubb eller snarlikt och gick till den långsmala parken längs Père Lachaise. Tänkte den här parken ska få en chans till eftersom det är mycket skugga av alla träden. För av värmen och avgaserna behövde jag svalka.

Det är dock något konstigt med den parken. Jag vet inte om det är för att den är så smal men någon märklig stämning råder i den. Har inte kommit fram till varför ännu. Kanske att man inte kan sitta så skönt ner i det sluttande gräset vilket gör att det vanligtvis är väldigt lite folk här. Men samtidigt var det det jag vill ha. Lite folk alltså. Kunna sitta i lugn och ro. Inte bli störd av män som vill prata, barn som spelar boll, sirener som tjuter, högljudda konversationer om banala ting, eller någon jag råkar känna.

Med min glass i handen letade jag upp en ganska trevlig sittplats i en trappa. Jag hade aldrig riktigt ro i kroppen men tänkte att nu ska jag avnjuta min fabriksglass.

Så kommer en man i kostym gående uppför trappan. Jag tänker naivt och knäppt att män i kostym inte brukar vara jobbiga och fokuserar på min glass. Han säger "bon appétit". Jag tänker att jag måste lära mig att vara artig och inte tro att alla män vill ta sig rätten att närma sig så fort de ser en ensam kvinna. Tack säger jag medan jag snabbt tittar upp bakom mina solglasögon. Denna respons leder till nästa fråga:

- Är ni ensam?
Jag viftar med handen och han frågar igen.
- Ja, som ni ser sitter jag här själv och äter min glass, säger jag och brister ut med armarna.
Denna respons blir för honom en tydlig signal att jag gärna vill att han slår sig ner
- Men jag kan ju sätta mig bredvid er?
- Nej jag är på väg att gå, säger jag. Jag har ätit upp min glass och ska gå vidare, fortsätter jag.
- Men jag kan göra er sällskap på vägen?
Jag orkar inte svara utan bara går nerför trapporna utan att vända mig om. Och så tänker jag, varför i helvete lät jag honom jaga bort mig från min plats?

Men jag orkade inte slåss för min plats. Mycket lättare att bara gå.

Varför var det jag som kände mig illa till mods?  Varför behöver jag varje gång känna mig armerad med argument om att jag inte vill prata? Varför är det jag som ifrågasätter mig själv och mitt agerande? Varför kan inte en ensam kvinna få sitta i lugn och ro?

Jag blir så trött på denna sexistiska värld. Men. Tur för mig att jag oftast har styrka och mod att stå upp för mig själv och säga ifrån. Tur för mig att jag tror på mig själv och min existens. Men inte när jag är trött och bara vill äta en glass.

Malsnuskar

Jag har små fula äckliga malar i mitt hem. Det började redan förra sommaren då jag plötsligt såg gula små larver krypa i taket. Yeark tänkte jag! Men jag plockade bort dem en efter en varje gång min blick vandrade längs väggarna i köket. Efter lite research fattade jag att det var larver som skulle utvecklas till mal. Kanske självklart för vissa, men larver och mal ingick inte i min värdsbild.

Och så öppnade jag kökskåpen och upptäckte till min förtjusning en hel malfamilj som levde loppan bland mina pinjenötter. Ägg, larver, trådar instängda i en glasburk. Hur fan hade en mal tagit sig in i burken? Jag märkte snabbt att det inte bara var mina stackars pinjenötter som blivit offer och blev tvungen att slänga ut massa trevliga mjölsorter (som jag i och för sig aldrig har bakat med ändå), diverse gryn och nyttiga nötter.

Nåväl, jag lyckades bli av med malarna och deras ägg men vakade ständigt bland mina skafferiprodukter. Jag hann äta ett eller två av de fantastiskt goda knäckebröden Vilma innan jag till min fasa märkte ett nytt larvbo.  Ännu mera yeark. Jag klistrade upp hormonlappar i mina skåp, vintern kom, det blev kallt, malarna försvann.

Så nöjd över malfria skåp.

Men så blev det ju vår igen. Värme och öppna fönster. Jag har inga larver som kryper omkring men väl massa mal som flyger runt och sätter sig längs taklister och i skåp. Var fan kommer de ifrån???

Det ända som känns lite betryggande är att det inte bara är min lägenhet som malarna gillar. Hyllan med malmedel på Monoprix var utplockad. Likaså på Carrefour. Jag lade beslag på den sista.

Duvor, mal och hundbajs är det jag gillar sämst med Paris.

Runt périphériquen på cykel

Efter en pissvecka på jobbet med påtaglig pms som spökade runt i hjärnan och en gapig chef som piskade sina undersåtar med omöjliga krav och därmed gjorde mig till en ynklig liten varelse som inte fattade hur jag skulle överleva var jag tvungen att se något nytt. Och få lite nya perspektiv.

Så idag lördag började jag trampa åt ett nytt håll. Tanken var Paris runt périphériquen på diverse cykelbanor. Det kändes som om jag var på cykelsemester. Jag borde kanske ha valt andra kläder än en sidentop men samtidigt var det skönt att känna mig lite piffig.

Efter att rullat ner hela rue des Pyrénées genade jag vid Stalingrad till La Chapelle och de indiska kvarteren. Den stora grönsaksmarknaden höll på att stänga och jag hade glömt att så många människor kan vara på ett och samma ställe. Men jag blev inte ens irriterad när en rollerbladeåkare liftade på min pakethållare i en uppförsbacke vid Barbès, det var mest kul.

Solen sken över Batignolles. De stora boulevarderna var ganska öde. De rika människorna är på semester. Övervägde att ta en tupplur i Parc Monceau. Men min cykel ville inte stanna.

Helt plötsligt var jag i Bois de Boulogne. Där sket en fågel ner hela min högerarm, det var mindre kul. Det var säkert en äcklig duva, jag hann inte se. Men ack vad skönt det var att befinna sig på en plats som nästintill var folktom och jag faktiskt kunde andas in grön luft. Alltså grönt som i träd, skog, bilfria grusgångar, konstgjorda sjöar, picknickande människor. En tant satt på sin medtagna solstol och virkade grytlappar. Det var fint. Familjer grillade. Jag blev hungrig. En del halvnaka män låg och solade. Det var ypperligt. Några andra tävlade med radiostyrda båtar på sjön. Det var töntigt.

Sedan över den fullpackade périphériquen igen.  Ett gammalt par i rutiga kavajer promenerade över porte Dauphine. Förbi Malakoff innan jag cyklade till loppisen i Vanves. De höll dock på att packa ihop så jag kunde ej fynda några tallrikar eller glas. Men det var ok. Hittade ett Emmaüs och letade böcker. Men nej. Gick in på Lidl som alla andra fattiga människor och köpte en trekantssmörgås. Drack ett minitetrapack med apelsindryck. Ny energi och jag trampade vidare längs spårvagnens bana.

Vid Pélouse de Reuilly var alla skollediga kids samlade och förflyttade sig i grupp. Jag sicksackade mig igenom alla vägarbeten och började bli ganska så mör i benen. Längs boulevard Massena kände jag mig smidig som en elefant på en enhjuling men med de stora broarna över Seine fick jag plats igen och förvandlades till en loppa på en supersnabb cykel.

Nu var jag snart i mina hemmakvarter. Vid porte de Vincennes cyklade jag över till förorterna igen. Genom Montreuil-loppisen som fortfarande var i full gång. Fullt med folk. Men för trött för att stanna. Jag trampade igenom Bagnolet och över périphériquen där den olovliga loppmarknaden hade tagit hela cykelbanan i sitt anspråk.

Rue de Belgrand och vid Gambetta var jag återigen på rue des Pyrénées. Parkerade cykeln hemma, gick ner på les Ours och drack ett glas vin med min konstnär som var hemkommen från Istanbul. Det var efterlängtat.

Jobb och annan skit är långt borta. Med en tur runt hela Paris känns det som om jag har varit på semester. Bra. För jag har ju typ blivit solbränd också.

Anna Nilsdotter Karlson: Om jag inte tecknar finns jag inte.

Just nu är Anna Nilsdotter Karlson aktuell med sina illustrationer som ställs ut på caféet på Svenska institutet i Paris. Kvinnor, hjältinnor, hundar, fåglar omges av mystiska skogar, av böljande euforiska vågor, av fantasivärldar som lockar inbjudande. Det är lätt att känna sig berörd och jag får god lust att kliva in i de drömliknande bilderna.

Les soeurs qui pleurent

Jag bestämmer mig för att gräva lite djupare i dessa drömmar och bjuder hem Anna Nilsdotter Karlson på middag. Halv åtta knackar det punktligt på dörren, jag öppnar för illustratören som försiktigt väntar i trappuppgången. Hennes rödmålade läppar lyser upp i den annars så gråa parisiska vintern.

Jag häller upp ett glas vin och erkänner att jag inte kommit så långt med matlagningen men hon försäkrar mig om att det är lugnt. Lite rillette med bröd stillar den första hungern.

Anna berättar att inför den pågående utställningen lät hon sig framför allt inspireras av kvinnorna i hennes omgivning och den amerikanska författaren Djuna Barnes romaner.

- Det finns ett samförstånd kvinnor emellan och deras världar är en bas i mina teckningar. Och så tecknar jag bättre när människor jag tycker om står som modeller. Jag har också märkt att jag tecknar oftast mina kvinnor i vilande positioner lutandes mot något, mot varandra eller mot ett djur.

Varför står kvinnorna inte själva?

- Kanske söker något de saknar, en tröst i tomheten, en trygghet att luta sig mot i sökandet efter mening, efter kärlek, efter sig själva..., svarar Anna.

Via de litterära upplevelserna hittar hon något universellt att beskriva genom sina teckningar. Det är viktigt för Anna att känna att hon kan nå ut till vem som helst.

- Jag vill tillåta betraktaren utgå från sig själv i sitt tolkande av bilderna, förtydligar hon.

Anna Nilsdotter Karlson tycker det känns begränsande med benämningar och låter gärna kategorier och tillhörighet vara flytande. Hon definierar sig därmed helst inte varken som konstnär eller illustratör även om det senare ligger henne närmre till hands. Konstnär låter alltför stort och pretentiös i hennes öron. 

Och Anna Nilsdotter Karlson är alltför modest för att tillskriva sig en sådan titel.

I det linköpingska arbetarklasshemmet uppmuntrades hon tidigt av pappa yrkesmålaren att uttrycka sig i bild och skrift. Under hela barndomen tecknade hon flitigt, till och med under bilresorna med familjens Volvo duett, men under tonåren tog poetådran över. 

Poesin var närvarande i familjen med pappa Nils citeringar av Dan Andersson och Nils Ferlin.  Även familjens persiska hund Derbendihkhan Daria, av den ädla rasen Saluki som av perser anses vara en gåva från Allah, stod för det poetiska i familjen.

- Pappas starka känsla för aristokratiska vanor blev något vi skämtade om hemma. Toaletten kallades för kungens dass för den var tapetserad med mörkröda sammetsmedaljonger och guldsprayad lysknapp. Det var inte så vanligt på 70-talet. Och så hade vi orientaliska mattor istället för trasmattor. Allt som var ädelt och smäckert hyllades, men han gillade de stora bondska ardennerhästarna också. Det blev en skön blandning, minns Anna glatt.

Canard

 Efter gymnasiet var Anna Nilsdotter Karlson övertygad om att hon skulle bli poet. Skrivarlinjen på Biskops Arnö stärkte hennes tro. Idag skrattar hon vid minnena av ”ett bohemiskt liv uppe i det blå”. Vidare följde ett kortvarigt äktenskap, boende i Malmö, Stockholm, Paris, en fil kand i konstvetenskap, studier i litteraturvetenskap, extraknäck på bibliotek, en ettårig avstickare till Martinique,  parallellt med poetdrömmar och illustratörsambitioner.

 - Men jag var blyg och kände mig väldigt begränsad av mig själv.

För att bryta invanda mönster och rutiner lämnade Anna Sverige och installerade sig i Paris.

- Jag ville utmana rädslan och frigöra mig från mina egna begränsningar. Jag hade även en stor lust att uttrycka mig och bli sedd. I Paris kände jag en befrielse. Det var kanske äventyret att upptäcka något nytt, men landets kultur och en ny vardag tilltalade mig.

Det var samtidigt en tonårsdröm som förverkligades.

Mamma Saga släppte iväg sin 17-åriga dotter på tågluff till Paris med orden ”drick whiskey så att du inte blir magsjuk”. Anna föredrog rödvin men besökte framför allt museer och kyrkor tillsammans med kompisen som vägrade gå ut efter mörkrets inbrott i tron om att något hemskt kunde hända. På kvällarna stannade de hemma på hotellet på Paris längsta gata, rue Vaugirard, där de bodde i ett ”pink room for pink ladies”. De två små blonda svenskornas hud lyste rosa i högsommarens Paris enligt hotellägaren.

Anna blev charmad av den parisiska atmosfären och sa till sig själv ”tänk att kunna bo här en dag!”.

Och så blev det. Vid 35 års ålder började hon studera vid konstakademin Ecole Nationale Supérieur des Arts Décoratifs i Paris.

- För första gången kände jag att mina teckningar och jag själv blev tagna på allvar. Jag kände en stor en tillfredsställelse.

Åren efter skolan illustrerade Anna mycket för musiktidningar, dagstidningar och barnböcker men idag går hon från beställningsjobb till mer eget skapande. Det innebär en mer prekär tillvaro med mindre jobb, men tillvaron ger henne större tillfredställelse. 

- Jag har lärt mig att tro på mitt uttryck. Ibland är det inte så komplicerat, man måste skapa och slutföra saker, visa upp dem och till slut står bilderna där självständiga. Och om jag inte tecknar är allt meningslöst. Även om Paris är en svår stad att ta sig fram i känner jag en bekräftelse här och jag har lyckats skapa en identitet som jag gillar, tillägger hon.

Paris stora blandning av olika kulturer och människoöden ger Anna Nilsdotter Karlson en större möjlighet till inspirerande möten. Om man orkar förtydligar hon. Men vetskapen om att leva mitt i det ger en tillfredställelse. Hon säger sig leva ett ganska tråkigt liv där fart och flärd är långt borta. Så lyckas hon skapa en egen värld där det gamla Paris fortfarande är närvarande.

Middagen och kvällen lider mot sitt slut.

Under vårt samtal växer en känsla fram av besvikelse över hur Paris har utvecklats. Det historiska Paris har körts över av Starbucks, snabbmatskedjor, klädkedjor och så vidare som bäddar för en ständig överkonsumtion. Dagens informationssamhälle har oss i ett säkert grepp och Anna letar sig tillbaka till det enkla i vardagen. Därav blyertspennan som enda verktyg för hennes tecknande.

- Det är enkelt och konkret med blyertspenna på ett papper, säger hon.

Vidare konstaterar hon att vi blir matade med så mycket information och överflödet är enormt.

- Mycket försvinner och mitt tecknande blir en väg tillbaka till enkelheten.

 Inspirationen föds ur det som en gång har varit.

Som så många gånger handlar det om att hitta en balans i det man gör. Och det verkar som om Anna Nilsdotter Karlson gör det. Även om vägen från Linköping inte har varit speciellt självklar. Och tur är väl det.

A Serious Lady

Mitt körkort och jag

Någonstans långt i bakhuvudet visste jag att mitt körkort skulle gå ut i oktober 2010 men det var ingenting jag orkade ta tag i och jag lät mina hjärnceller bekymra sig om andra saker.

Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.

I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.

Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.

Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.

En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.

Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.

Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.

Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).

Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.

Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.

Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".

Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.