Alkoholens lagar

Tog en tur på det kära Systembolaget idag. Valde en bag-in-box med sydafrikanskt chenin blanc. Blev tillfrågad legitimation i kassan. Öh. Hallå jag är 31. Eller är det för att jag inte köper flaskvin. Visa leg är ett förlegat system för mig. Speciellt i förhållande till alkohol. Har alltid tyckt det varit dräpligt. (Men nej, jag förstår såklart också varför det finns en åldersgräns. Det är så vårt moderna samhälle ser ut. Åldersgränser för att skydda barnen från det farliga. Så att alla stackars ungdomar måste köpa smuggelsprit eller få vuxna att langa).

Nåväl, mitt pass hade jag råkat lägga av hemma. Mitt svenska körkort har den franska polismyndigheten arkiverat. Så ingen legitimation.

- Har du legitimation?
- Nej, jag har ju inte det...
- Hur gammal är du?
- Ja, jag är 31!
- Mhm, vad har du för personnummer?
- 800602

Kassörskan har ju redan dragit mitt vin och det känns mest som en rutinkontroll. Men nu när hon väl har bestämt sig för att kolla leg på så kan hon ju inte bara ge med sig tydligen. Det syns väl för fan att det var ett tag sedan jag fyllde 20!!! Jag pillar lite i min plånbok i hopp om att hitta något som kan styrka min ålder. Jag är mäkta irriterad över det inte ens går att köpa alkohol som jag behagar och tänker att inte en chans att jag går härifrån utan mitt vin. Kassörskan ser något med foto i min plånbok och vill se. Jag visar mitt franska försäkringskort där även mitt personnummer står. Hon tittar frågande på det gröna plastkortet och jag visar snällt men bestämt var mitt födelsedatum står. Jag får tillbaka mitt fantastiska kort.

- Ja, ok, jag tror att du är över 20.

Sen får jag betala. Men tack!

Jag är inte direkt "smickrad" över att jag ser ung ut om någon nu skulle tro det. Utan att ge mig in i en diskussion om Systembolagets plats i det svenska samhället så tycker jag det är urfånigt att behöva "bevisa" min rätt för att utföra ett inköp av en sällskapsdryck. Som jag måste planera väldigt väl. Ingen plats för spontanitet här inte. Jag känner mest för revolution varje gång jag kommer hem jag.

Att välja sina strider

I början av december...

15h28
Hej Anna. Jag hittade ditt telefonnummer igen. Hur har det gått för dig i Paris? / XX

Öh, vad vill han mig från ett brittisk telefonnummer? Det var ju ungefär hundra år sedan jag gav denna gifta fransman svensklektioner några månader en grå höst. Han var för mig en sådan där typisk affärsman i tråkig kostym som reste världen över med sitt jobb och ingick i kategorin "fru, två barn, rikemansförort och karriär". Vet ej i vilken ordning han rangordnade. Hursomhelst, intresserad som han var av andra kulturer läste han lite olika språk då och då och försökte sig på bland annat svenska och kinesiska.

Men ja ja, han kanske faktiskt helt plötsligt hittade mitt telefonnummer och bara vill säga hej tänkte jag och svarade artigt tillbaka.

16h16
Hej! Jag jobbar numera som projektledare på ett kulturcenter. Jag ser att du befinner dig i Storbritannien.

Eftersom vi framför allt hade haft en professionell kontakt så gav jag honom en liten uppdatering på min jobbsituation. Jag fortsatte att tänka att ja, egentligen bryr jag ju inte mig ett skvatt om honom men eftersom jag samtidigt har ett stört behov att hålla mig väl med de flesta människor och även får mig en klapp på axeln när någon intresserar sig för vad jag sysslar med så gav jag också honom lite uppmärksamhet och påpekade att han tagit sig över kanalen.

16h24
Woaw. Fast tjänst? Fortfarande i Paris? Ja, London för min del.

Öh, varför uttrycker han en sådan entusiasm för mitt jobb? Ja kanske att i dessa kristider så upplever han det som väldigt positivt att jag jobbar eller så var han bara mäkta förvånad över att jag har ett "riktigt" jobb.  Att jag hade pluggat sociologi och intresserade mig för unga kvinnors situation i samhället och hade (och har fortfarande...) ambitionen att kombinera det med ett arbete kunde han inte riktigt greppa så kanske hans "woaw" mest var ett förvånat sådant. Och så tänkte jag att varför ställer han frågor, är han verkligen så artig att han faktiskt vill veta all det där?

18h33
Jepp, först ett vikariat som sedan ledde till fast jobb. I Montreuil.

Men men jag informerar väl om läget om han nu vill det. Den feministiskt medvetna rösten inom mig sa, att nja, så länge du svarar så tolkar han det som att du är intresserad av honom. Men samtidigt så vill jag ju så gärna tro att män också kan vara annat än bara drivna av sina primitiva instinkter.  Och som sagt, min besatthet av att vara ämne för någons frågor fick mig att svara.

19h16
Om allt går bra så är det ju toppen. Trevlig helg/ XX

Ja, det var ju ett bra avslut på diskussionen tänkte jag!! Och gladdes över att han faktiskt inte hade haft några baktankar utan bara ville vara lite artig och trevlig på distans.

19h18
Trevlig helg till dig med!

Tänkte långt bak i huvudet att kanske jag uppmuntrar honom lite för mycket nu. Men jag ville ju inte vara sämre så jag önskade såklart en trevlig helg tillbaka.

21h04
Men när ska vi ses då?

Men vad fan, nu kom det ju i alla fall!!! Helt otroligt.

21h13

Men hallå!!!!!! Är det här på riktigt????
 
Ska jag behöva förklara för honom att en artig konversation på sms inte betyder att jag är intresserad av honom? Nä, det kan han få lista ut själv. Eller menar han bara att han vill att vi ska ses och dricka kaffe? För tänk om jag avvisar honom när han faktiskt bara tänkte på en artig träff? Min hjärna låste sig och jag längtade efter stöd av reflekterande vänner. Och varför gjorde jag en sådan stor grej av det här? Herregud, skit i det bara! Nej, för det är inte en enstaka händelse. Det är ett system.

Och även om jag för en kort stund kände mig reducerad till ett objekt för den heterosexuella mannens behov att få sin manlighet bekräftad, så valde jag till slut att ignorera. Jag orkade inte lägga någon energi alls på ett svar.

Suck. För det handlar väl mest om att välja sina strider. Och just den här sms-konversationen bestämde jag mig för att den inte var värd att anstränga sig för. Jag vet dock ännu inte var jag skall börja i ett land där mentaliteten inte har utvecklats sedan väldigt lång tid tillbaka och framsteg sker i väldigt sakta takt. Inte för intet man äter sniglar i det här landet.

Motivationsångest

Varför tillhör jag inte hellre de där personerna som är tillräckligt motiverade för att rensa hjärnan på afrikansk dans men istället är mycket mer lockad av att sitta hemma och slappa framför Mad Men?

En fördel med Paris

När vinbehovet sätter in kan man också beställa hem diverse drycker eller festsnacks så leverar Epinight på ett kick! Och det är helt lagligt såklart.

När kulturen är lång

Novemberkrisen har gått över i decemberlugn. Dagarna är korta. Men kulturen är lång. Och kulturens yttersta dryck intas i mängder. Jag får genast lite snabb ångest när jag ser att vinet nästan är slut. Det ösregnar ute och min budget tillåter ändå inget vininköp idag. Quoi faire??!! Är det det som kallas alkoholism? Mer sunt förnuft tror jag. Läste en kulturkrönika i DN och journalisten berättade om en teatertillställning där han hade avstått ett glas vin vid minglet eftersom "det är ändå mitt i veckan". Jag fnyser lätt åt det. Präktiga svenskar liksom. Så tråkigt att inte dricka ett glas vin när det bjuds. Lev lite för fan. Skönt att jag bor i Frankrike. Där kan man dricka champagne när man vill.

Slut på parentesen. Kulturen är lång.

I fredags var jag och lyssnade på en hyllning till Gertrud Stein i en bokhandel. Det började kl 19. Och då hade jag ju såklart inte ätit innan. Och så var jag trött efter en jobbvecka. Men jag ville ha lite Gertrud i mig. Och tänkte att det kanske varar en timma. Jag lyssnade och lyssnade. Efter 1h15 hade jag ingen lyssnarenergi kvar. Plus att jag hade en liten 9-årig kompis som väntade på mig bland barnböckerna. Min andra snygga kompis hade gått vid kl 21. Då var diskussionen fortfarande i full gång. Men hon för hungrig för att stanna. Blev de andra mätta av kulturen? Så jävla pretto liksom. Nä men på riktigt, lite tråkigt att jag behövde gå. Men ändå.

I lördags var jag på teater. Som varade i fyra timmar och trettio minuter!!!!! Men det visste jag ju inte när jag köpte biljetter. Min kära följeslagare upplyste mig precis innan vi skulle mötas upp. Jag suckade ganska så högljutt. Föreställningen var bra. Men inte tillräckligt bra. Vi gick i pausen. Två timmar räckte liksom. Jag såg mig själv hellre läsa boken som pjäsen utmynnade ifrån. Så jävla skönt att gå därifrån! Vi var inte de enda.

Så nu har jag lämnat kulturen i sticket två gånger på rad för att det var så långt. Jag ska kanske bara sitta hemma och pimpla vin nästa gång istället. Hur länge jag vill.

 

YES. LANA. DEL. RAY

tack.
för.
att.
du.
sjunger.
lana.del.ray
jag tänker
spela
videospel
varje dag

Den gröna kappan

Min gröna kappa köpte jag på loppis för 150 franc för kanske tio år sedan. Jag har använt den väl. Men sedan några år har jag lite glömt av den. Jag har gått in för svart istället. Men nu kom den fram igen.

På vägen möter jag en blind man. Han ser inte mig. Jag har sett honom förut. Jag går bakom två killar som har fula ljusa jeans. Jag korsar två pappor med hämtmat från McDonalds. De går hem med sina barn. Fredagsmys kanske. Jag vet inte om de ser mig. I hörnet vid Pelleport vill en agressiv man på motorcykel komma först. Han blir nästan påkörd två gånger. På Monoprix är det jag med många andra som köper vin. Vi tittar bara på vinerna. Jag tar till slut en Buzet. Mozzarellapizza och chokladdessert. Mannen i fiskdisken tittar på sina pilgrimsmusslor. Jag går till kassan. Damen framför mig köper många konstiga saker. Det blir 157 euro för henne. Kassörskan pratar i interntelefonen och ber om mynt. Hon säger bonsoir till mig och drar mina tre varor.  Jag betalar och går ut ur affären. En kvinna flirtar med slaktaren på avenue Gambetta.

Jag vet inte om någon såg mig men jag såg en hel del.

Här är jag

Tittar på alla säsonger av Mad Men (så härligt att se alla dessa rökande och drickande människor som förföljs av sitt förflutna)

Dricker mycket vin (flykten från tråkigheten och ensamheten. Alltid kul men extrakul när jag köper bra viner)

Försöker laga komplicerade nya maträtter (för att få utlopp för min kreativa sida eftersom jag inte orkar skriva)

Funderar på att starta en matklubb (bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé själv)

Går på kongolesisk dans (vilken kliché men ack så frigörande det är) (när jag har tillräckligt med kraft för att motivera mig att gå dit vill säga)

Går på yoga (balsam för själen som det heter)

Tänker som, Maria Sveland påpekade i radion en dag, varför dricker jag inte the på morgonen (utan bälver i mig giftigt kaffe istället)

Känner mig stucken av den så kallade ensamhetsångesten (början till acceptans att det är slut med min konstnär)

Tycker att min psykolog känns torr och kylig och inte uppskattar mig (när ska det gå upp för mig att hon inte ska bli min vän ändå)

Läser pyskologiska essäer (som ett led i mitt välbefinnande och tänker att jag ska kunna lära min psykolog nya saker)

Känner ett sting av avundsjuka när en vän får diagnosen Depression (när ska jag få ett ord som passar mig)

Vet att vägen till harmoni inte går via fast anställning (svår balansgång det där)

Gör av med mer pengar än jag har (varför är det inte roligt att göra gratissaker)

Lyssnar på radio (P1 På minuten när jag känner Sverigesaknad)

Tittar på realityserier på TV3 (för att låtsas att jag är någon annan)

Promenerar på ställen jag inte har promenerat på (för att gå på upptäcktsfärd)

En helt ovanlig lördag

Franska spänningar en lördagmorgon. Demonstrationer och motdemonstrationer. Rätten att bestämma över sin kropp och tillgång till fri abort.

Å ena sidan ett tiotal kristna fundamentalister i kostym och å andra sidan ett hundratal aktivister från olika politiska vänstergrupper. Och så militärpolis och kravallpolis såklart. Mitt i grönsaksmarknaden. Ägg och tomater kastas. Militärpolis slår med sina batonger men ingen förstår varför. Tydligen vill en demonstrant inte gå därifrån. Kravallpolis tar över. De inger tydligen mer "respekt" och demonstranterna lugnar sig. Någon slags gul tårgas sprutas ut i folkmassan.

Det "vanliga" folket fortsätter att handla sina morötter, zucchinis och äpplen. En liten frågande flicka sitter på sin pappas axlar. Han försöker förklara för sin dotter att "jo, vi lever i en demokrati men polisen är ändå elak och tar lagen i egna händer". En gammal gubbe syns på en balkong långt upp i luften. Han fotograferar allting från 6e våning och förevigar sammandrabbningarna ur fågelperspektiv. Det är nog som en teaterpjäs för honom där uppe.

Det är journée de patrimoine och turisttåget som kör ner för avenue Gambetta får plötsligt åskåda en annan del av det franska kulturarvet.

Jag sällar mig till det "vanliga" folket och köper frukt och grönsaker. Tomater från Bretagne för 1€80 kilot. Söta pomme de reinette. Haricots verts. Och håriga vita persikor.

De kristna fundamentalisterna eskorteras slutligen bort i polisbilar till en taxistation där de tryggt kan åka hem till sig efter att ha blivit berövade på sin demonstrationsflagga.

Själv äter jag japanskt med min konstnär. Tempura, california, chirachi, sashimi. Och vi vågar sätta en stor punkt. Kärlek övervinner inte allt. Sedan grät vi hela eftermiddagen. Vi måste gå varsin väg. Han gick på bio och jag gick och handlade mat på Carrefour. Vi kanske väljer samma film en annan gång.

Med svullna ögon är det bra att vara ute bland människor. Jag sätter mig på Ours. Dricker en panaché. Stör mig på killen bakom mig som berättar för sin (flick)vän om hur han har gjort egen pizza hemma och att han skall göra det nästa gång (flick)vännen kommer på besök. Stör mig kanske ännu mer när tjejen frågar vad kan man ha på en pizza man gör hemma? Killen svarar att han hade gjort med champinjoner, tomat och skinka, men att man också kan göra en "Quatre fromages" till exempel.

Suck. Tur för mig att jag är så duktig och inspirationsfylld när jag lagar mat.
Love and peace.

Till mormor

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag på många olika saker. Du var så mycket: Maka, mor, farmor, mormor, syster, svärmor, moster, faster, vän. Men också en varm kvinna, en orubblig och övertygad socialdemokrat, en plikttrogen fabriksarbeterska, flitig i hem och trädgård. Tänk så mycket ull du har kardat, så många strumpor, vantar och mössor du har stickat. Så många potatisar du har satt. Så många trasmattor du har piskat. Så många liter krusbär du har plockat. Så mycket saft du har gjort.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag mest på dina goda hemlagade köttbullar i brunsås, din lena mannagrynsgröt, ditt hemgjorda äppelmos eller vinbärsgelé, världens godaste inlagda gruka, dina nybakade sockerkakor, eller när du gjorde tårta med nonstopkarameller på.

Jag tänker på alla de gånger jag fick gå ner i källaren och hämta en glassbåt eller en Loranga eller Pommac. Eller när jag smög in i finrummet och letade godis i den ungerska porslinsskålen som stod på buffén bredvid den öppna spisen.

Och så tänker jag på när jag sov över hos dig och morfar och jag fick ligga bredvid dig i din säng. Du hamnade ofta på golvet och suckade och skrattade över att jag rörde på mig så mycket. Jag tänker på när du och morfar gick ut på vägen och vinkade hej då till oss tills det uppkörda grusdammet skymde sikten i bakfönstret. Eller när du sådde ungersk stark paprika till min pappa i ditt växthus. 

Du var den snällaste mormorn i världen. Du tyckte om att vara snäll. Du var så god och så omtänksam. Du log för hela världen. Du tänkte mer på andra än dig själv.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag vilket långt liv du har haft och så mycket du har varit med om. Och så tänker jag vad tunga dina sista år var. Att du blev någon annan. Att din blick försvann. Att din kropp inte fungerade längre. Att jag sällan var där. Att jag inte stod ut med att se.

Men mest tänker jag att jag aldrig kommer att glömma dig.

I like Oslo

Oslo har vunnit min respekt och mitt gillande. Jag trodde jag var för snobbig för att kunna gilla den norska huvudstaden. För i min värld finns det ju bara en, och det är Paris. Jag har blivit så fransk nu att jag tror på riktigt att Paris är världens mittpunkt.

Men Oslo då. Jag har nämligen gjort några försök att bli vän med staden tidigare men utan större framgång.

För 12 år sedan jobbade jag på Bagel&Juice och lärde mig att säga "ha det" istället för "hej då", att rosinbagel vad en bagel med russin i, att bringebär var gott att blanda med banan, att brun geitost var något väldigt obehagligt, att alltid lära mig personnumret och namnteckning på den vars leg jag lånar för att komma in på en bar, att bo i kollektiv inte var min grej, och efter ett halvår var jag färdigjobbad och reste iväg till några varma länder och fick betala in 10 000 kronor i restskatt några månader senare.

Det tog nästan 10 år innan jag kom tillbaka hit igen. Det var betydligt trevligare att vara på semester med tjejkompisar hos Pia som bor här. Fniss och fjams. Den norska hösten var fin och orange och lagom kall. Jag upptäckte fantastiska Sultans grönsakshandel och deprimerande REMA 1000 och mellan matintagen köpte vi tajta klänningar på Indiska och lyssnade på Jefferson Airplane. Men något tryckte ändå.

Så är jag här igen. Det är sommarsol och jag åker och badar på Nakholmen. Promenerar längs Aker Brygge och tycker om att det är så vackert. Lyssnar på Radio Norge på kvällarna i Pias kök som spelar Hold the Line med Toto minst en gång vid varje radiosession. Älskar att upprepa norska ord som gör mig varm i hela kroppen av skratt. Då är det dock Storebrorssverige som tar över och inte Napoleons storhetsvansinne. Men det är en annan historia.

Jag gillar att det är så nära och likt Sverige. Men samtidigt så annorlunda. Avslappnat. Lika många fula som snygga människor. Folk bryr sig inte så mycket. Ingen formaterad färdigstöpt människa som jag så ofta känner att mitt moderland är byggt av. Men om man skrapar lite på ytan så finns det ju såklart en hel del djupliggande problem. Låg arbetsmoral, stor främlingsfientlighet, ingen större kreativitet (den har fastnat i Munchs Skriet), mataffärer med inplastade zucchinis... Jag skulle kunna gå in på en teori om hur oljan och heroinet har delat upp Norge i två läger men jag behöver lite mer kjøtt på benen innan jag vågar mig på en analys.

Är det kanske sommaren som har gjort att Oslo har vunnit över mig till sin sida? Eller kanske bara "tredje gången gillt"? Vogts gate? Världens bästa tjejer? Att jag har upptäckt att jag är laktosintolerant? Kvikklunsj med havssalt? Ett paket cigaretter för 95 NOK? Att jag har min första betalda semester? Omständigheterna var helt enkelt rätt den här gången.

Nu ska jag ta trikken på en rundtur i världens dyraste stad.

Mitt körkort och jag del 2

Ett aprikosfärgat kuvert låg i min brevlåda. Stämplat från polisen. En snirlig handstil hade skrivit ut min adress. Det känns avancerat att någon sitter och skriver för hand alla adresser. Men jag har äntligen fått min kallelse till att hämta ut mitt franska körkort. Brevet är daterat den 23 maj med ärendet "Echange de votre permis de conduire suédois contre un titre de ciruclation français".

Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.

Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.

Att fylla år

Jag har fyllt 31. Tråkiga udda siffror. Lite meningslös ålder. Det förväntas så mycket av dig. Och jag tillhör numera en ny åldersgrupp. Kanske kan bli spännande. Men det får bli ett annat inlägg. Nu till min födelsedag!

Min födelsedag inträffade i torsdags, följaktligen var jag ledig eftersom Jesus åkte till himlen. Jag blev redan lite firad kvällen innan under en middag då jag fick en överraskningsdessert med ett improviserat ljus i form av en tändsticka som förgyllde pajbiten.

Födelsedagsmorgon och telefonen väcker mig halv nio. Fy fan tänkte jag, vem ringer mig nu, det kan bara vara tråkiga nyheter. Men ack vad jag bedrog mig! Blomsterbud var på väg! Dock svor jag innerst inne över vem som bestämt att jag skulle få bud så tidigt. Men det är klart att det var värt att bli av med min Interflora-oskuld!!! Världens finaste blombukett pryder nu mitt hem. Danke sehr Mikaela!

Sen var hela dagen en lång dvala där jag befann i ett kvasikomatillstånd med dunderförkylning som plåster på min pollen/avgas/damm/pollen/vår-allergi. Var på Beaubourg för att se New Dehli-Paris-utställningen. Jag höll på att förgöras av luftkonditioneringen som framkallade konstanta nysattacker. Jag gjorde slut på tre paket näsdukar och kommer inte ihåg någonting av vad jag såg. Till Monoprix för att införskaffa nya mjuka snorpapper. Och så grät jag lite för att jag tyckte så synd om mig själv.

Sedan togs jag med till en indisk gastronomi-restaurang. Och jag försökte och jag försökte och jag försökte att hålla modet uppe. Ett glas champagne mellan snorutresningarna. Jag intog den godaste cheese-naanen mina smaklökar någonsin har upplevt. Emellanåt grät jag i dysterhet över att jag var så trött och dålig på att "feel the moment" och bara ville lägga mig rakt ner på den indiska mattan och få kroppen rensad från alla allergiframkallande molekyler. Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Men gråtstunden lättade på trycket och jag kunde helt plötsligt andas med ena min näsborre.

Min tappre man fortsatte att le uppmuntrande och sa att jag skulle uppskatta allting i efterhand. Jag trodde väldigt lite på honom.

Nästa anhalt var ett glasscafé. Kanske Paris bästa glass. Hemgjord glass sedan 40-talet. Jag är fantastisk glad över att få ha upptäcka denna lilla oas som ligger på jag-är-sugen-på-en-god-glass-så-jag-tar-cykeln avstånd. Jag hade slutat snyfta och åt och åt och åt.

Sen cyklade jag hem och la mig på soffan. Och efter ett par timmars vila fick min födelsedag nytt liv igen. Drink med kära syster yster på les Ours. Två trötta flickor och det blev ett snabbt glas. Men jag var egentligen inte redo för att gå hem. Då skulle min självömkan ha tagit över min födelsedag helt och hållet.

Hamnade på en uteservering i skymda kvarter där världens coolaste patronne serverade mig ljuvlig Bourgogne Aligoté och kallade mig "la petite".

Så där satt jag och var 31. 

Och det kändes bra.

tacka vet jag AUX OURS

En hyllning till Björnarna.
Ett klassiskt franskt hak som ligger på gatan nedanför mig.

Det är där jag brukar dricka mitt kaffe, det är där jag tar ett glas efter jobbet, det är där jag släcker törsten med öl eller panaché när det är varmt och kvavt, det är där jag dricker några glas vin av olika slag beroende på humör och säsong. Det är där jag träffar folk. Ibland går jag dit själv. Ibland har jag bestämt träff med någon. Ibland äter jag där också. Men mest blir deras jordnötter eller japanska blandning av snacks som kommer med drinken haha.

Utåt sett så påminner det om alla andra bistros och caféer som finns lite överallt i Paris. Men det är något speciellt med björnarna. Det är sånt väldigt trevligt ställe dit så många olika människor går. Jag tror det är därför det är så skönt att vara där.

Välklädda eller nedklädda parisare, gamla knegare, unga studenter, underbetalda kulturarbetare, buttra pensionärer, yppiga kvinnor, tråkiga barnfamiljer, filosoferande författare, slappa fransmän, kära par, pratglada kompisar, sura skådisar, heterosexuella män, ambitiösa utlänningar, högljudda tonåringar...

Jag är väl lite av en blandning av allt det där.

Terassen är stor och välkomnande. Alla får alltid plats på något vis oavsett hur mycket folk som redan sitter där. Och personalen är alltid trevlig och omtänksam. Även om de har massvis att göra.

Och idag fick jag en gratis cola. Det var ju schysst. När jag ville betala så sa Selim att nah, det är lugnt, det var ju bara cola på glas. Tack sa jag och blev väldigt glad. En liten cola gjorde min eftermiddag.

Ett andra hem liksom. Det är bra att ha i storstadmyllret där jag ibland känner att jag försvinner.

Konsten att inte dela en parkbänk

Det har varit väldigt fint väder i påskhelgen. Mycket behaglig sommarvärme har svept in över Paris. Och påsken innebar en extra ledig dag och därmed lämnade många parisare staden för landet.

Men inte jag!

I lördags var jag psykiskt utmattad efter en intensiv men produktiv vecka på jobbet. Lång morgon, solen sken, kaffe i fönstret, jag måste gå ut det är så fint väder att det är en skam att inte gå ut och vädra nosen. Tog med mig en bok och planerade en stund i parken.

Hm, vilken park? Jag har några små gräsplättar att välja mellan i mitt kvarter...

Bestämde mig först för att köpa en glass! Men ve och fasa, var fan köper man kulglass i strut? En tur runt bagerierna men ack, antingen stängt eller ingen kulglass. Suck sa jag och gick till McDonalds. Och tänkte fy farao här står jag i ett kvalmigt pommefriteshav och köar för att köpa utblandat mjölkpulver (jag kan i och för sig få cravings för McDo och njuta av en platt hamburgare med trötta salladsblad och även av deras glassliknande produkter).

Framför mig stod två välspacklade och supersmala unga tjejer som beställde hamburgaremenyer. Jag vet inte vad som hände men jag mådde helt plötsligt dåligt av deras parfym och lösögonfransar blandat med "åh idag unnar jag mig två hamburgare". Jag gick ut.

Hittade en liten affär som sålde dyr strutglass. Köpte mig en Cornetto jordgubb eller snarlikt och gick till den långsmala parken längs Père Lachaise. Tänkte den här parken ska få en chans till eftersom det är mycket skugga av alla träden. För av värmen och avgaserna behövde jag svalka.

Det är dock något konstigt med den parken. Jag vet inte om det är för att den är så smal men någon märklig stämning råder i den. Har inte kommit fram till varför ännu. Kanske att man inte kan sitta så skönt ner i det sluttande gräset vilket gör att det vanligtvis är väldigt lite folk här. Men samtidigt var det det jag vill ha. Lite folk alltså. Kunna sitta i lugn och ro. Inte bli störd av män som vill prata, barn som spelar boll, sirener som tjuter, högljudda konversationer om banala ting, eller någon jag råkar känna.

Med min glass i handen letade jag upp en ganska trevlig sittplats i en trappa. Jag hade aldrig riktigt ro i kroppen men tänkte att nu ska jag avnjuta min fabriksglass.

Så kommer en man i kostym gående uppför trappan. Jag tänker naivt och knäppt att män i kostym inte brukar vara jobbiga och fokuserar på min glass. Han säger "bon appétit". Jag tänker att jag måste lära mig att vara artig och inte tro att alla män vill ta sig rätten att närma sig så fort de ser en ensam kvinna. Tack säger jag medan jag snabbt tittar upp bakom mina solglasögon. Denna respons leder till nästa fråga:

- Är ni ensam?
Jag viftar med handen och han frågar igen.
- Ja, som ni ser sitter jag här själv och äter min glass, säger jag och brister ut med armarna.
Denna respons blir för honom en tydlig signal att jag gärna vill att han slår sig ner
- Men jag kan ju sätta mig bredvid er?
- Nej jag är på väg att gå, säger jag. Jag har ätit upp min glass och ska gå vidare, fortsätter jag.
- Men jag kan göra er sällskap på vägen?
Jag orkar inte svara utan bara går nerför trapporna utan att vända mig om. Och så tänker jag, varför i helvete lät jag honom jaga bort mig från min plats?

Men jag orkade inte slåss för min plats. Mycket lättare att bara gå.

Varför var det jag som kände mig illa till mods?  Varför behöver jag varje gång känna mig armerad med argument om att jag inte vill prata? Varför är det jag som ifrågasätter mig själv och mitt agerande? Varför kan inte en ensam kvinna få sitta i lugn och ro?

Jag blir så trött på denna sexistiska värld. Men. Tur för mig att jag oftast har styrka och mod att stå upp för mig själv och säga ifrån. Tur för mig att jag tror på mig själv och min existens. Men inte när jag är trött och bara vill äta en glass.

Malsnuskar

Jag har små fula äckliga malar i mitt hem. Det började redan förra sommaren då jag plötsligt såg gula små larver krypa i taket. Yeark tänkte jag! Men jag plockade bort dem en efter en varje gång min blick vandrade längs väggarna i köket. Efter lite research fattade jag att det var larver som skulle utvecklas till mal. Kanske självklart för vissa, men larver och mal ingick inte i min värdsbild.

Och så öppnade jag kökskåpen och upptäckte till min förtjusning en hel malfamilj som levde loppan bland mina pinjenötter. Ägg, larver, trådar instängda i en glasburk. Hur fan hade en mal tagit sig in i burken? Jag märkte snabbt att det inte bara var mina stackars pinjenötter som blivit offer och blev tvungen att slänga ut massa trevliga mjölsorter (som jag i och för sig aldrig har bakat med ändå), diverse gryn och nyttiga nötter.

Nåväl, jag lyckades bli av med malarna och deras ägg men vakade ständigt bland mina skafferiprodukter. Jag hann äta ett eller två av de fantastiskt goda knäckebröden Vilma innan jag till min fasa märkte ett nytt larvbo.  Ännu mera yeark. Jag klistrade upp hormonlappar i mina skåp, vintern kom, det blev kallt, malarna försvann.

Så nöjd över malfria skåp.

Men så blev det ju vår igen. Värme och öppna fönster. Jag har inga larver som kryper omkring men väl massa mal som flyger runt och sätter sig längs taklister och i skåp. Var fan kommer de ifrån???

Det ända som känns lite betryggande är att det inte bara är min lägenhet som malarna gillar. Hyllan med malmedel på Monoprix var utplockad. Likaså på Carrefour. Jag lade beslag på den sista.

Duvor, mal och hundbajs är det jag gillar sämst med Paris.

Runt périphériquen på cykel

Efter en pissvecka på jobbet med påtaglig pms som spökade runt i hjärnan och en gapig chef som piskade sina undersåtar med omöjliga krav och därmed gjorde mig till en ynklig liten varelse som inte fattade hur jag skulle överleva var jag tvungen att se något nytt. Och få lite nya perspektiv.

Så idag lördag började jag trampa åt ett nytt håll. Tanken var Paris runt périphériquen på diverse cykelbanor. Det kändes som om jag var på cykelsemester. Jag borde kanske ha valt andra kläder än en sidentop men samtidigt var det skönt att känna mig lite piffig.

Efter att rullat ner hela rue des Pyrénées genade jag vid Stalingrad till La Chapelle och de indiska kvarteren. Den stora grönsaksmarknaden höll på att stänga och jag hade glömt att så många människor kan vara på ett och samma ställe. Men jag blev inte ens irriterad när en rollerbladeåkare liftade på min pakethållare i en uppförsbacke vid Barbès, det var mest kul.

Solen sken över Batignolles. De stora boulevarderna var ganska öde. De rika människorna är på semester. Övervägde att ta en tupplur i Parc Monceau. Men min cykel ville inte stanna.

Helt plötsligt var jag i Bois de Boulogne. Där sket en fågel ner hela min högerarm, det var mindre kul. Det var säkert en äcklig duva, jag hann inte se. Men ack vad skönt det var att befinna sig på en plats som nästintill var folktom och jag faktiskt kunde andas in grön luft. Alltså grönt som i träd, skog, bilfria grusgångar, konstgjorda sjöar, picknickande människor. En tant satt på sin medtagna solstol och virkade grytlappar. Det var fint. Familjer grillade. Jag blev hungrig. En del halvnaka män låg och solade. Det var ypperligt. Några andra tävlade med radiostyrda båtar på sjön. Det var töntigt.

Sedan över den fullpackade périphériquen igen.  Ett gammalt par i rutiga kavajer promenerade över porte Dauphine. Förbi Malakoff innan jag cyklade till loppisen i Vanves. De höll dock på att packa ihop så jag kunde ej fynda några tallrikar eller glas. Men det var ok. Hittade ett Emmaüs och letade böcker. Men nej. Gick in på Lidl som alla andra fattiga människor och köpte en trekantssmörgås. Drack ett minitetrapack med apelsindryck. Ny energi och jag trampade vidare längs spårvagnens bana.

Vid Pélouse de Reuilly var alla skollediga kids samlade och förflyttade sig i grupp. Jag sicksackade mig igenom alla vägarbeten och började bli ganska så mör i benen. Längs boulevard Massena kände jag mig smidig som en elefant på en enhjuling men med de stora broarna över Seine fick jag plats igen och förvandlades till en loppa på en supersnabb cykel.

Nu var jag snart i mina hemmakvarter. Vid porte de Vincennes cyklade jag över till förorterna igen. Genom Montreuil-loppisen som fortfarande var i full gång. Fullt med folk. Men för trött för att stanna. Jag trampade igenom Bagnolet och över périphériquen där den olovliga loppmarknaden hade tagit hela cykelbanan i sitt anspråk.

Rue de Belgrand och vid Gambetta var jag återigen på rue des Pyrénées. Parkerade cykeln hemma, gick ner på les Ours och drack ett glas vin med min konstnär som var hemkommen från Istanbul. Det var efterlängtat.

Jobb och annan skit är långt borta. Med en tur runt hela Paris känns det som om jag har varit på semester. Bra. För jag har ju typ blivit solbränd också.

Anna Nilsdotter Karlson: Om jag inte tecknar finns jag inte.

Just nu är Anna Nilsdotter Karlson aktuell med sina illustrationer som ställs ut på caféet på Svenska institutet i Paris. Kvinnor, hjältinnor, hundar, fåglar omges av mystiska skogar, av böljande euforiska vågor, av fantasivärldar som lockar inbjudande. Det är lätt att känna sig berörd och jag får god lust att kliva in i de drömliknande bilderna.

Les soeurs qui pleurent

Jag bestämmer mig för att gräva lite djupare i dessa drömmar och bjuder hem Anna Nilsdotter Karlson på middag. Halv åtta knackar det punktligt på dörren, jag öppnar för illustratören som försiktigt väntar i trappuppgången. Hennes rödmålade läppar lyser upp i den annars så gråa parisiska vintern.

Jag häller upp ett glas vin och erkänner att jag inte kommit så långt med matlagningen men hon försäkrar mig om att det är lugnt. Lite rillette med bröd stillar den första hungern.

Anna berättar att inför den pågående utställningen lät hon sig framför allt inspireras av kvinnorna i hennes omgivning och den amerikanska författaren Djuna Barnes romaner.

- Det finns ett samförstånd kvinnor emellan och deras världar är en bas i mina teckningar. Och så tecknar jag bättre när människor jag tycker om står som modeller. Jag har också märkt att jag tecknar oftast mina kvinnor i vilande positioner lutandes mot något, mot varandra eller mot ett djur.

Varför står kvinnorna inte själva?

- Kanske söker något de saknar, en tröst i tomheten, en trygghet att luta sig mot i sökandet efter mening, efter kärlek, efter sig själva..., svarar Anna.

Via de litterära upplevelserna hittar hon något universellt att beskriva genom sina teckningar. Det är viktigt för Anna att känna att hon kan nå ut till vem som helst.

- Jag vill tillåta betraktaren utgå från sig själv i sitt tolkande av bilderna, förtydligar hon.

Anna Nilsdotter Karlson tycker det känns begränsande med benämningar och låter gärna kategorier och tillhörighet vara flytande. Hon definierar sig därmed helst inte varken som konstnär eller illustratör även om det senare ligger henne närmre till hands. Konstnär låter alltför stort och pretentiös i hennes öron. 

Och Anna Nilsdotter Karlson är alltför modest för att tillskriva sig en sådan titel.

I det linköpingska arbetarklasshemmet uppmuntrades hon tidigt av pappa yrkesmålaren att uttrycka sig i bild och skrift. Under hela barndomen tecknade hon flitigt, till och med under bilresorna med familjens Volvo duett, men under tonåren tog poetådran över. 

Poesin var närvarande i familjen med pappa Nils citeringar av Dan Andersson och Nils Ferlin.  Även familjens persiska hund Derbendihkhan Daria, av den ädla rasen Saluki som av perser anses vara en gåva från Allah, stod för det poetiska i familjen.

- Pappas starka känsla för aristokratiska vanor blev något vi skämtade om hemma. Toaletten kallades för kungens dass för den var tapetserad med mörkröda sammetsmedaljonger och guldsprayad lysknapp. Det var inte så vanligt på 70-talet. Och så hade vi orientaliska mattor istället för trasmattor. Allt som var ädelt och smäckert hyllades, men han gillade de stora bondska ardennerhästarna också. Det blev en skön blandning, minns Anna glatt.

Canard

 Efter gymnasiet var Anna Nilsdotter Karlson övertygad om att hon skulle bli poet. Skrivarlinjen på Biskops Arnö stärkte hennes tro. Idag skrattar hon vid minnena av ”ett bohemiskt liv uppe i det blå”. Vidare följde ett kortvarigt äktenskap, boende i Malmö, Stockholm, Paris, en fil kand i konstvetenskap, studier i litteraturvetenskap, extraknäck på bibliotek, en ettårig avstickare till Martinique,  parallellt med poetdrömmar och illustratörsambitioner.

 - Men jag var blyg och kände mig väldigt begränsad av mig själv.

För att bryta invanda mönster och rutiner lämnade Anna Sverige och installerade sig i Paris.

- Jag ville utmana rädslan och frigöra mig från mina egna begränsningar. Jag hade även en stor lust att uttrycka mig och bli sedd. I Paris kände jag en befrielse. Det var kanske äventyret att upptäcka något nytt, men landets kultur och en ny vardag tilltalade mig.

Det var samtidigt en tonårsdröm som förverkligades.

Mamma Saga släppte iväg sin 17-åriga dotter på tågluff till Paris med orden ”drick whiskey så att du inte blir magsjuk”. Anna föredrog rödvin men besökte framför allt museer och kyrkor tillsammans med kompisen som vägrade gå ut efter mörkrets inbrott i tron om att något hemskt kunde hända. På kvällarna stannade de hemma på hotellet på Paris längsta gata, rue Vaugirard, där de bodde i ett ”pink room for pink ladies”. De två små blonda svenskornas hud lyste rosa i högsommarens Paris enligt hotellägaren.

Anna blev charmad av den parisiska atmosfären och sa till sig själv ”tänk att kunna bo här en dag!”.

Och så blev det. Vid 35 års ålder började hon studera vid konstakademin Ecole Nationale Supérieur des Arts Décoratifs i Paris.

- För första gången kände jag att mina teckningar och jag själv blev tagna på allvar. Jag kände en stor en tillfredsställelse.

Åren efter skolan illustrerade Anna mycket för musiktidningar, dagstidningar och barnböcker men idag går hon från beställningsjobb till mer eget skapande. Det innebär en mer prekär tillvaro med mindre jobb, men tillvaron ger henne större tillfredställelse. 

- Jag har lärt mig att tro på mitt uttryck. Ibland är det inte så komplicerat, man måste skapa och slutföra saker, visa upp dem och till slut står bilderna där självständiga. Och om jag inte tecknar är allt meningslöst. Även om Paris är en svår stad att ta sig fram i känner jag en bekräftelse här och jag har lyckats skapa en identitet som jag gillar, tillägger hon.

Paris stora blandning av olika kulturer och människoöden ger Anna Nilsdotter Karlson en större möjlighet till inspirerande möten. Om man orkar förtydligar hon. Men vetskapen om att leva mitt i det ger en tillfredställelse. Hon säger sig leva ett ganska tråkigt liv där fart och flärd är långt borta. Så lyckas hon skapa en egen värld där det gamla Paris fortfarande är närvarande.

Middagen och kvällen lider mot sitt slut.

Under vårt samtal växer en känsla fram av besvikelse över hur Paris har utvecklats. Det historiska Paris har körts över av Starbucks, snabbmatskedjor, klädkedjor och så vidare som bäddar för en ständig överkonsumtion. Dagens informationssamhälle har oss i ett säkert grepp och Anna letar sig tillbaka till det enkla i vardagen. Därav blyertspennan som enda verktyg för hennes tecknande.

- Det är enkelt och konkret med blyertspenna på ett papper, säger hon.

Vidare konstaterar hon att vi blir matade med så mycket information och överflödet är enormt.

- Mycket försvinner och mitt tecknande blir en väg tillbaka till enkelheten.

 Inspirationen föds ur det som en gång har varit.

Som så många gånger handlar det om att hitta en balans i det man gör. Och det verkar som om Anna Nilsdotter Karlson gör det. Även om vägen från Linköping inte har varit speciellt självklar. Och tur är väl det.

A Serious Lady

Mitt körkort och jag

Någonstans långt i bakhuvudet visste jag att mitt körkort skulle gå ut i oktober 2010 men det var ingenting jag orkade ta tag i och jag lät mina hjärnceller bekymra sig om andra saker.

Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.

I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.

Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.

Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.

En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.

Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.

Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.

Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).

Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.

Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.

Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".

Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.

Mischmasch

Vågskålen väger över på den negativa sidan idag. Balans vad är det? Det är söndag och strålande sol. Jag orkar inte gå ut. Det kanske jag borde göra. Men ack, alla dessa måsten som mest tillför dåligt samvete. Sitter bara och har ångest över att jag ska jobba imorgon. Tänker samtidigt att jag inte vill göra ett inlägg som bara innehåller klagan. Men jag kommer känna mig några gram negativitet lättare efter jag har tryckt på publicera inlägg.

Ja, den här bloggen står ju mest för en viss egocentrisk dimension som jag inte får utlopp för annars. För mitt liv består till största del av mitt jobb där jag håller i ett tjugotal projekt med drygt femtio huvudaktörer som jag måste ha koll på och medla emellan. Mitt ego får sig en kick när jag har lyckats lösa diverse problem och det är i och för sig väldigt ofta som problem uppstår men det är ju samtidigt väldigt betungande.

Jag frågar ofta mig själv om jag är gjord för mitt yrke är det här jag ska ägna mig åt och svaret blir nästan alltid nej, jag behöver något mer harmoniskt, något mindre krävande, mindre utåtriktat, friare så att jag kan skapa tid och energi till personliga projekt.

Men samtidigt, mitt jobb innebär en identitet som medför en viss status som i omvärldens ögon är intressant och spännande samt i linje med min utbildning (sociologsucker). Och jag håller ju med. Jag har för övrigt ett mycket snyggt visitkort.

Vad är det då som gnager så intensivt? Vad är det som gör det så djävla knivigt och svårt att ta avstånd från den världen? Ja, ett enkelt svar är ju att jag behöver leva och betala min ockerhyra. Hur hitta balans i ett samhälle som inte ger några alternativ? Eller mer ett samhälle där jag trots allt har ett tillräckligt bekvämt liv för att inte ha mod till att ändra på det... Bli tillräckligt stark och orädd för att bryta mönster som jag inte passar in i. Gå utanför den ram som heter jobbaätasova eller snarare sätta in den trion i en ram som jag skapar.

Min kommande uppgift.

Att våga bli lindansare

Det är kanske det man ska ta och bli. Lindansare. Koncentrera sig så mycket att till slut har man lärt sig att balansera sina tankar och kropp på en lina. Att våga gå på en vajer och inte titta ner eller se sig runtomkring. Målmedvetet gå framåt. Om man behärskar lindansens konst så borde man ju bli balanserad ända ut i fingertopparna. Och i hela livet handlar det ju om att hitta balans. 

En del kallar det lycka, men på kinseiska är ordet för lycka just balans. Det tycker jag låter bra. Om världen var lite mer balanserad så hade vi nog också haft mer rättvisa. Men skit i det.  Det här handlar om mig och min plats i världen.  Att vara balanserad, är det att ha kontroll över sitt liv? Eller snarare, att ha kontroll är det att vara balanserad? Mitt liv känns inte så kontrollerat just nu, det går framåt men det är inte jag som bestämmer farten och riktningen. Jag låter mig distraheras av mitt jobb, av staden, av facebook, av sms, av bilar, av duvor, av min granne som har högljutt sex (en vädjan om att de djuriska lätena skulle upphöra skrevs av en annan granne). Min hjärna är en gröt. Smaksatt med hundra olika kryddor. (Det kan ju vara spännande och inspirerande ibland. Då vill jag bo i Bretagne och konfrontera mina skrivdemoner i ett rogivande havslandskap. Jag får se om det blir så.)

Nåväl, jag gör olika försök i att hitta balans. Just nu lyssnar jag på Radio Classique som inger någon slags harmoni. Klassisk musik känns väldigt balanserad på det sättet att många kompositioner är ju flera hundra år gamla men musiken passar fortfarande in. Och studier visar bland annat att flera klassiska stycken höjer koncentrationsnivån. Bra att de där gamla rävarna fortfarande funkar. Att de fortfarande går hem måste ju också betyda att vi har ett behov av att luta oss mot något säkert och stabilt.

Fylla våra grötiga hjärnor med Bach, Brückner och Mozart och stanna upp lite. Inte låta oss ätas upp av snabbt mycket nu fort. Det måste ju vara det som är att ha kontroll över sitt liv. Att kunna känna stunden och inte låta mig påverkas av omvärlden hela tiden. Skita i alla sociala medier som har oss i sitt våld.

Till exempel, häromveckan var jag hemma hos en bekant för en drink och där var det en kille som pratade om flugfiske. Det är tydligen den nya grejen bland Paris hipsters men som ändå gillar att vara ute i naturen. För att liksom få en paus från storstadslivet och njuta lite av stunden. Den här killen berättade om hur han hade fångat en jättestor fisk och han var såklart mäkta stolt. Bildbevis behövdes skickas ut på en gång!! Så, snabbt ut med i-phonen från bröstfickan för att föreviga ögonblicket och meddela alla vänner på Facebook om bytet. Bara det att medan han hasplade fram sin telefon så hann ju fisken sprattla tillräckligt mycket och hårt för att ta sig loss. Så det blev varken fisk eller foto. Flugfiskar-hipstern hade en mikrosekunds kontroll över fiskens liv. I samma ögonblick tog Facebook över och styrde hipsterns impuls till att genast samspråka med massan. Helt plötsligt hade han varken kontroll över fisken eller över sig själv.

Moral 1: Som vegetarian kanske man tycker att Facebook räddade fiskens liv.

Moral 2: Som flugfiskar-hipster kanske man tycker det är en cool historia att berätta.

När jag tänker på den här historien så känner jag mig någorlunda balanserad. Kanske inte som en lindansare men det känns tryggt att veta att jag i alla fall först skulle ha valt att koncentrera mig på att fånga fisken. Och sedan äta den.

Sol i mitt ansikte med Edith

Söndagssol. Söndagstidning. Söndagslunch. Söndagsbio. Söndagstrivsel. Ett försök i att dissikera söndagen. För at nå söndagsbalans.


Solen inger frihet. Himlen klarnar. Den parisiska gråheten luckras sakta upp. Staden blir genast större. Jag kan andas. Men de grådova haussmanska husen mot den gråvita himlen fångar mig, stänger in mig i ett minimalt grått rum. Ingen väg ut. Jag hittar aldrig en passande nyckel. Ibland tvivlar jag till och med på om det går.

Sol, jag välkomnar dig! Ge mig styrka! Energi! Lust! Mod! Fågelkvitter!

De franska nycklarna är väldigt komplicerade i sin form. Det känns så bekant. Och nyckelknippan som bara blir större och större. Fantastiskt! Alla dessa möjligheter. För att hitta rätt. För att skapa en liten värld i den stora. Vilja avvika från den förbannade normen som hänger över oss. Men också vara en del av något och samtidigt vara sig själv.

Tack Edith för att du också hatar söndagar!

Utsikt över en parkering

Som tur är har jag stora fönster att se ut genom. Från mitt förortskontor. Som just nu mest känns som en kontorsbur. Men idag är det otroligt nog en sol på den annars så grå parisiska smoggiga himlen. Och med fågelkvitter och vårlukt från parkeringen så inser jag att min kontorsplats är ganska så bra.

Jag får till och med lov att mata ner jalusin annars blir det bastubur. Men annars har jag ingenting att berätta. Jag fortsätter att leta efter olika nycklar för att ta mig ut i friheten

Måndagsångest med animerade hjärtan

Idag har jag måndagsångest istället för den brukliga söndagsångesten. Sitter på jobbet och borde ta itu med flera olika saker men min hjärna vägrar att lyda. Min koncentrationsförmåga ligger långt nere på marken och jag försöker göra något vettigt. Det går inte!!! Nu är klockan i och för sig snart 18h och i vilket fall som helst är det snart dags att lämna kontoret.

Annars påbörjades i morse på jobbet en alla-hjärtans-dag-diskussion.

Min kollega (en man) mailade en animation från yahoo.fr där små gulliga hjärtan regnar över ett par och mannen sträcker ut ett paraply över kvinnan. Suck. Jag frågade varför han enbart skickade detta mail till hans två kvinnliga kollegor (jag och en till). Han kontrade med att de andra två manliga machokollegorna säkerligen inte skulle uppskatta det "gulliga" i animationen. Det var ju ett rakt svar men det var liksom självklart att jag skulle gilla det eftersom jag är kvinna. Men jag såg bara en sexistisk animation där mannen var hjälte och skyddade kvinnan från attackerande hjärtan. En "gullig" version av manliga och kvinnliga stereotyper. Som går hem!!!! För mina kollegor menar ju inget illa i att uppskatta denna animation, men det är ju precis så här vi fortsätter att låta manliga och kvinnliga klichéer styra våra tankar och handlingar.

Och, även om jag definitivt inte skulle placera mina manliga kollegor i kategorin "macho" så lik förbannat drar de ju alltid på läpparna när jag uttalar mig om kvinnor och feminism. Omedveten eller oskyldig härskarteknik?

Taxi Girl

söndagsfilosofi

Jag blir lite stressad över att det är söndag och att jag har bestämt mig för att berätta om hur även livet i Paris fylls med rutin och vardag men att det finns många piffiga element som både förgyller och förvirrar tillvaron och jag tittar på mina prickiga soffkuddar och lyssnar på fantastiska Anna Calvi och känner att gud vad coolt det hade varit om hennes röst var min så att jag kunde kanalisera mina lustar som varje dag springer åt hundrafemtio olika håll och lära mig att hantera punktering kommatecken utropstecken frågetecken.

Men.
Annars är jag ganska så nöjd idag. Ganska är ett sådant där ord man ska hantera med varsamhet eftersom det egentligen inte betyder någonting. Men det känns onekligen lättare att klämma in ett ganska istället för att bara säga jag är nöjd.

Å andra sidan tror jag inte att det är bra att vara nöjd varje dag ut och dag in.
Men ändå.
Jag är till exempel mycket nöjd efter en ostronorgie med champagne,  när jag vinner en argumentation om ekologiskt jordbruk med bartendern på min kvartersbar, över att hitta min favorithandkräm till nedsatt pris och så vidare. Detta är ju enbart små stunder av förnöjsamhet, och tur är väl det för hur kul skulle det vara att leva sig igenom livet och bara vara "nöjd" hela tiden? "Jag är så nöjd så". Men det är just det som är grejen,  om man tillhör den gruppen människor som är nöjda hela tiden så är det för att man inte vågar utmana sig själv med något annat än det som ingår i normen. Och för att dölja sin inre ångest över att livet är så inrutat går de runt och är nöjda. Och missar vad livet handlar om.

Ordbajs

Bor i Paris på en gata som är full med hundbajs. Kan lite om mycket och har en splittrad personlighet. Kan inte leva utan min cykel eller handkräm. Vaknar alltid på natten för att dricka vatten och kissa.

välkommen

Man måste börja någonstans och jag börjar här. Allt har en början och just nu finns det inga slut. Jag befinner mig i vad som ibland kallas för "mitt i livet". Och i självvald exil då. Joan as Police Woman är just nu min följeslagare.